Mellan två eldar – Vance Havner

Översatt från Engelska (utav mig) – all ära till Herren!

”Och när de hade tänt upp en eld…satte sig Petrus ner bland dem.” Lukas 22:55

”När de kom i land, fick de se en glödhög…” Johannes 21:9

Petrus värme sig själv vid fiendens eld-och förnekade sin Herre. Djävulen har alltid en bekväm eld för helgon som är på väg att halka. Att ta det lugnt är ofta förspelet till avfall. Bekvämlighet kommer före kollaps.

Dagar senare, värmde sig Petrus vid en annan eld, kolen som Hans Mästare hade tänt upp på stranden. Där mötte han frågan, ”Älskar du mig?” och fick provisionen, ”Mata mina får.”

Många Kristna lever under en delårsperiod mellan Satans eld och Frälsarens eld. Om du har fallit för att du har värmt dig själv när du skulle ha varnat dig själv, söker Herren ett samtal. Petrus, den avfällige, noterades särskilt: ”…gå och säg till hans lärjungar och särskilt till Petrus…” (Markus 16:7). Han vill inte bränna ut dig, men sätta dig i brand!

Om du har kollapsat vid Satans eld, kan du bli omvänd vid Frälsarens eld. Lev inte ”mellan eldar.”

Charles Finney’s omvändelse och Andedop

Charles Finneys omvändelse

Charles G. Finney (1792-1875) var en väckelseevangelist och ledare för ”det andra stora uppvaknandet”.

Jag kommer dela med mig mer om honom, och sådant han skrivit – vittnesbörd o.s.v från hans väckelsemöten, som berör. Jag har läst en biografi över hans liv, som heter ”Guds Brandfackla”. Det mesta nedan är taget därifrån, och en del från hans egna memoarer där jag inte översatt allt rakt av, då det inte går ihop med svensk grammatik. Men mycket i ”Guds Brandfackla” är taget från hans egna memoarer, men alla detaljer var inte med, så jag tog en del direkt från hans memoarer. Det är en bok som tänder väckelsens eld i en, och som nästan får en att gråta. Mycket starkt berörande. Den ger en djupare hunger efter Gud – det du äter/livnär dig på, det kommer du hungra efter. Den kallar en ner på knä, till rannsakan, till djupare överlåtelse åt Gud, speciellt inom bönelivet då det är något som kännetecknade Charles Finney mycket, och han har även skrivit böcker i det ämnet.

Denna berättelse visar b.l.a förbönens makt, Guds kärlek och Guds makt att frälsa och använda en människa.

En grupp ungdomar i en kyrka beslutade sig att de skulle be för honom. Bland dem fanns även den unga kvinna som senare skulle bli hans hustru. Dessa bönemöten pågick en tid, tills de nådde sin kulmen söndagskvällen den 7 oktober 1821. Charles var då 29 år. Efter en predikan en kväll i en lokal församling, där han hade varit på bönenmöten innan, så säger han ”Jag beslutade att jag skulle avgöra frågan om min själs frälsning genast, för att jag – om möjligt – skulle få frid med Gud.”
Dagen därpå var det ovanligt få ärenden på advokatkontoret, så Charles kunde få tid att söka Herren. ”Som om Gud ordnat det, hade jag varken måndag eller tisdag mycket arbete utan fick tillfälle att läsa Bibeln och ägna mig åt bön större delen av tiden.” Han kände att han själv måste be för att bli befriad av den oro som brann i hans inre. Han stoppade igen nyckelhålet i dörren till sitt kontor, för att ingen skulle höra bönerna han viskade. Men varken framviskade böner bakom igentäppta nyckelhål eller Guds ord till botfärdiga syndare kunde befria honom från den börda som tryckte hans själ. ”Min syndanöd växte”, säger han, ”men ändå kändes det som om mitt hjärta blev hårdare. Jag kunde inte gråta. Jag kunde inte be. Jag nådde inte fram med mina bönesuckar^[1].”
”Tisdag kväll kände jag mig mycket orolig, och på natten kom en underlig känsla över mig. Det kändes som om jag skulle dö^[1]. Jag visste att om jag gjorde det, skulle jag sjunka ner till helvetet; men jag lugnade mig så gott jag kunde fram till morgonen.” Han började på kontoret tidigt berättar han, och: ”Men precis innan jag kom till kontoret verkade något konfrontera mig med frågor som dessa: ja, det verkade som om förfrågan var inom mig, som om en inre röst sa till mig:
– Vad väntar du på . . . Försöker du skapa en egen rättfärdighet?
Charles berättar hur han såg verkligheten och fullheten i Kristi försoning. ”Jag såg att hans försoning var ett fullbordat verk, och i stället för att ha någon egen rättfärdighet att komma med fick jag överlåta mig själv åt Kristus. Jag upplevde frälsningen som ett erbjudande, och det enda jag från min sida hade att göra var att lämna min synd och ta emot Kristus^[2].” Återigen kom rösten:
– Vill du ta emot den nu – idag?^[3]
– Ja, svarade Charles, jag vill ta emot den idag – eller också dö i kampen^[4].
Norr om bebyggelsen låg ett skogsområde, som han brukade promenera igenom när det var vackert väder. När han närmade sig kontoret drevs han av sin oroliga ande in i skogen. ”Jag vände och böjde min kurs mot skogen, kännande att jag måste vara ensam, och bort från alla mänskliga ögon och öron, så att jag kunde utgjuta min bön till Gud. …” Han gick djupare in i skogen, och hittade ett ställe där några stora träd hade fallit tvärs över varandra så att det bildats en liten grotta. Där kröp han in och böjde knä för att be, berättar han. Han kom att tänka på löftet han han gett Gud, när han klättrade över bergsluttningen in i skogen: Jag vill överlåta mig helt åt Gud – annars vänder jag aldrig mer tillbaka! Men hans hjärta kändes så kallt och han kunde inte be. När han försökte, blev han alldeles stum. Han berättade: ”Jag hade ingenting att säga Gud. Jag försökte be, men rätt som det var prasslade det till bland löven – och då slutade jag och tittade upp för att se efter om det var någon som kom.” Skuldkänslan drev honom till förtvivlans brant. ”När jag försökte överlämna mig åt Gud, upplevde jag att jag inte kunde det. Det var något inom mig som höll mig tillbaka. Jag började känna att det var för sent . . . att jag var övergiven av Gud och att allt hopp var ute.” Han berättar även ”Men just där visades tydligt uppenbarelsen av mitt hjärtas stolthet, som den stora svårigheten som stod i vägen^[5]. En överväldigande känsla av min ondska i att skämmas för att en människa skulle se mig på knä inför Gud^[6], tog sådan kraftfull besittning av mig, att jag grätt på toppen av min röst och utropade att jag inte skulle lämna denna plats om alla män på jorden och alla djävlar i helvetet omgav mig. “Vad!” sa jag, “en sådan försämrad syndare som jag är, på mina knän och bekänner mina synder till den stora och heliga Gud; och skäms för att ha någon människa, och en syndare som jag, hitta mig på knä i strävan efter att göra min frid med min kränkta Gud!^[7]” Synden föreföll hemsk, oändlig. Det krossade ner mig inför Herren^[8]”.
Men i minnets ljus strålade Guds ord emot honom. ”Jag visste att det var Guds ord och Guds röst som talade till mig”, säger han, när han beskriver denna händelse. ”Anden gjorde dessa ord levande för mig: Ni skall söka mig, och finna mig, när ni söker mig av hela ert hjärta.^[9]Jag hade intellektuellt trott Bibeln innan, men aldrig haft sanningen i mitt sinne^[10]. att tron var ett frivilligt förtroende [/tillit] i stället för ett intellektuellt stadie. Jag var så medveten som jag var om min existens, att förtrösta på Guds sanningsenlighet den stunden. . . . Jag bekände för Herren att jag tog honom på orden. Nu vet du att jag söker dig av hela mitt hjärta, och att jag har kommit hit för att be till dig; och du har lovat att höra mig.” Han kämpade sig igenom tvivlens snårskog och klängde mig fast vid Guds löften, som dök upp i hans medvetande. ”Sedan bad jag” säger han, ”tills min själ var så fylld att jag, innan jag visste ordet av, hade kommit på fötter och var på väg över sluttningen tillbaka mot vägen. Frågan om jag hade blivit omvänd hade inte så mycket som snuddat vid min tanke, men jag minns att jag med stor övertygelse utbrast: Om jag över huvud taget är omvänd, vill jag predika evangelium!”
När han väl var ute på vägen igen upplevde han en djup frid: ”Så fullkomligt lugnt var mitt inre”, säger han ”att det tycktes som om hela naturen höll andan och lyssnade.”
Han hade varit i bön från tidigt på morgonen ändå till middagstid utan att veta hur många timmar som gått. Och medan han gick, lyftes all nöd och skuldkänsla av. ”Den vila jag upplevde var obeskrivlig . . . Den djupaste frid hade tagit mig i besittning.” Han gick för att äta middag och fann att hans själ så mättats av Livets bröd att han inte kände någon fysisk hunger^[11]. Charles tog fram sin cello och spelade en sångmelodi. När han började sjnga, strömmade tårarna. ”Jag kunde inte höra min egen röst i sången utan att mina känslor flödade över. Hela min varelse var fylld av en obeskrivlig ömhet och kärlek.” När skymningen föll över kontoret kände Charles maning att gå in i det inre rummet för att be. Få andliga upplevelser kan jämföras med den erfarenhet som väntade honom, när han fylld av glädje steg in i rummet. Det var Guds sätt att göra honom till banbrytare för en av den moderna tidens väckelserörelser. Låt oss med hjälp av hans egen skildring följa med in i denna helgedom. Då han hade stängt dörren till rummet, berättar han: ”var det som om jag mötte Herren Jesus ansikte mot ansikte, och jag såg honom lika tydligt som jag skulle ha sett en människa framför mig. Han talade inte till mig, men han såg på mig på ett sätt som gjorde mig väldigt förkrossad. Och han var så verklig där han stod framför mig att jag föll ned för hans fötter och utgöt mitt hjärta för honom. Jag grät som ett barn, jag badade hans fötter med mina tårar.” Detta tillstånd varade ganska länge. När Finney återvände till kontoret, hade brasan för länge sedan brunnit ned. Den mäktiga andeuppfyllelsen var emellertid inte avslutad. Finney fortsätter att beskriva vad som hände efter mötet med Kristus: ”När jag vände mig om för att sätta mig framför brasan, mottog jag ett mäktigt dop i den helige Ande. Utan att jag väntade det föll den helige Ande över mig^[12], så att den^[13] tycktes gå rakt igenom hela min varelse. Jag kände det som om elektriska vågor gick igenom mig gång på gång. Det var som våg på våg av flytande kärlek^[14]; för jag kunde inte förklara det på något annat sätt. Det var som själva Guds andedräkt. Jag kan tydligt komma ihåg hur det verkade fläkta mig, som enorma vingar^[15]. Jag kan inte med ord beskriva den underbara kärlek som utgöts i mitt hjärta^[16]. Jag grät högt av glädje och kärlek . . . och jag jublade och ropade ofattbara ord ur djupet av mitt inre. Dessa vågor strömmade över mig om och om igen, tills jag minns att jag ropade: Jag dör om dessa vågor fortsätter att komma över mig. Herre, jag kan inte ta emot mera!^[17]” Ändå var han lugn för han säger: ”Jag hade ingen dödsfruktan.” I detta andliga tillstånd upplevde han omedelbart sanningen om rättfärdiggörelse genom tro. ”Jag förstod nu innebörden i orden: ‘Då vi nu har blivit rättfärdiggjorda av tro, har vi frid med Gud . . .’^[18]. Jag insåg att jag hade kommit till tro i det ögonblicket däruppe i skogen, då känslan av fördömelse fullständigt försvann. Från den stunden kände jag att jag var fri från skuld och fördömelse^[19]. Min synd var förlåten. Jag var rättfärdiggjord genom tro. Mitt hjärta var så fyllt av kärlek att det flödade över.” En körmedlem undrade om han var sjuk, ”Nej, men jag är så lycklig att jag knappast kan leva” svarade Finney. Hans väckelsearbete började genast. En tredje vän som lyssnade till Charles mäktiga vittnesbörd föll till golvet och ropade ”Be för mig!” Och snart var han omvänd.

Eftersom Finney själv hade tagit emot ett så mäktigt andedop var han angelägen om att också andra skulle få göra samma erfarenhet. Han berättade om det för vem han än mötte på sin livsväg, den väg som för honom hade blivit det som Jesaja kallar ”den hemliga vägen”^[20].

[1] – ”Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning.” (Romarbrevet 8:23). ”Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord,” (Romarbrevet 8:26). ”Herre, i nöden sökte de dig, de utgöt tysta böner när din tillrättavisning drabbade dem.” (Jesaja 26:16).

Någon rad under, så har jag även lagt samma nummer [1] på fotnoten, eftersom jag inte orkade ändra ordningen igen. Där berättar Finney hur det kändes som om han skulle dö. Bibeln säger ”Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.” (Heb 10:31). Att med synd vara i Guds närvaro, eller liknande kan sannerligen upplevas som något fruktansvärt, för Gud är till sin natur en förtärande eld (5Mos4:24, Heb 12:29), och detta är han gentemot all synd. Vi kan läsa om hur Jesaja fick se sig själv i ljuset av Guds härlighet och helighet, och han sa “…Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot.” (Jesaja 6:5). Ett annat exempel är när Gud skulle stiga ner på berget Sinai i 2 Mosebok 19. Bara Mose och Aron fick stiga upp, inte de andra, då skulle de dö. De skulle inte klara vara där, Gud är så helig.

[2] – Sann omvändelse innebär även att man lämnar sin synd (Ords. 28:13, Jes 55:7). Det är sann överlåtelse. Man kan inte tjäna två Herrar – du kan inte vilja ha både synden och Herren Jesus Kristus (Luk 16:13, Rom 6:16). Jesus kom också för att frälsa oss/friköpa oss från syndens och dödens makt (Matt 1:21, Heb 2:14-15, Rom 6:6,22, Joh 5:24). Sann omvändelse börjar med att man inser syndaproblemet (att man har syndat mot Gud, och gått sina egna vägar o.s.v. [Jes 53:6]), och man ångrar sig, gör sinnesändring och vänder sig bort från den, för att vända sig till Gud genom Jesus Kristus, i tro på Jesus och evangelium (Mark 1:15, Apg 14:15; 17:30; 20:21; 26:20, 1 Thess 1:9).

[3] – ”…Se, nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag.” (2 Korintier 6:2). Den rätta tiden för omvändelse och tro på Jesus och evangelium är idag! Vänta inte, imorgon kan vara för sent!: ”Beröm dig inte av morgondagen, du vet inte vad den bär i sitt sköte.” (Ords. 27:1). Psalm 7:13 Om någon inte vill omvända sig slipar han sitt svärd, sin båge spänner han och gör den redo. 14 Han gör i ordning sina dödande vapen, sina pilar gör han brinnande.
”Han” – alltså Gud.

[4] – ”I samband med Finneys väckelser förekom många märkliga omvändelser, även liknande upplevelser som under hans egen omvändelse. Det hände ofta att hans åhörare greps av sådan syndanöd att de grät och våndades som om de höll på att dö. Och egentligen befann de sig, som Finney sade, i dödskamp. De skulle ju dö från denna världen^[4:1] för att kunna uppstå till nytt liv med Kristus^[4:2].” (ur Guds Brandfackla) [4:1] Verser ang. detta: Mark 8:35-37, Kol 3:1-3, Joh 12:24, 1 Pet 2:24. [4:2] Verser ang. detta: Joh 6:63, Rom 5:18, Ef 2:6; 4:22-24.

[5] – Stolthet är ett stort hinder, Jesus sa ju: ”…Amen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket.” (Matteus 18:3). Barn är ödmjuka och har fötroende för sina föräldrar och ifrågasätter inte o.s.v.

[6] – ”Den som skämsför mig och mina ord, honom skall Människosonen skämmas för, när han kommer i sin och sin Faders och de heliga änglarnas härlighet.” (Lukas 9:26).

[7] – Guds helighet är kränkt genom ens synder, och hans vrede är därför över de otroende, olydiga. Men på korset utstod Jesus Guds vrede för oss, eftersom han levde ett helt syndfritt liv och kunde därför dö för oss och uppfylla lagens krav. Gud är av renare ögon för att se på det onda, och han kan inte kolla på ogudaktighet (Hab 1:13), och han låter ingen gå ostraffad (Nah 1:3) utan är en rättvis domare och en helig Gud, och till sin natur är han en förtärande eld (5Mos4:24, Heb 12:29), och detta är han gentemot all synd.

[8] – När vi ser vår syndfullhet och våra synder i ljuset av Guds lag och helighet, så blir vi förkrossade och inser vårt behov av Jesus Kristus som vårt enda hopp för frälsning och evigt liv.

Detta gäller inte bara för en som inte är kristen, utan också när en kristen syndar, men då inser vi i stället vårt behov av förlåtelse och nåd och/eller frihet från Jesus Kristus.
Sann omvändelse innebär b.l.a även att man ser syndens syndfullhet.

[9] – Denna vers är Jeremia 29:13. Jag översatte från en engelsk version, i stället för den som användes, för det var gammel svenska, samt att den engelska översättningen var bättre.

[10] – Något liknande upplevde väckelsepredikanten John Wesley innan han blev omvänd eller när det nu var. Han mötte någon som talade om att ha vittnesbördet/ordet i hjärtat och inte bara i huvudet, eller liknande. Han ville också ha detta då.
Man kan kunna Bibeln in och ut, men det kan ändå inte finnas i hjärtat. T.e.x som i fallet med Fariseerna/de laglärda (Luk 11:52 t.e.x). Det är genom Guds Ande som ordet blir levande för oss.

[11] – Det är något som Jesus också upplevde verkar det som: ”…Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk.” (Johannes 4:34).
”…Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.” (Matt 4:4).
Jesus som livets bröd: (Joh 6:35, 48, 51)

[12] – Jesus döper i (/med – annan övers.) den helige Ande och med eld. (Luk 3:16, Apg 1:5).
Se även Luk 24:49 och Apg 1:8.

[13] – den helige Ande är inte en ”den”, utan HAN är en person, den tredje personen i gudomen (treenigheten). Men antagligen skrev Finney det precis efter sin omvändelse, så han visste nog inte det.

[14] – Många som fått möten med Gud i samband med sin omvändelse har upplevt hur kärlek är flytande, som vätska eller liknande. Rom 5:5 talar om Guds kärlek, som utgjuten. Alltså verkar kärleken vara en andlig substans. Kärleken beskrivs också som ”stark som döden”, ”dess glöd är som en eldsglöd, en Herrens låga.” i Höga Visan 8:6. Även att man känner något som elektricitet verkar vara vanligt i samband med Andedop och så.

[15] – Att den helige Ande förknippas med vind är bibliskt: (Apg 2:2).

[16] – Romarbrevet 5:5.

[17] – Att man upplever hur man inte kan ta emot verkar vara ganska vanligt i samband med Andedop och Andeuppfyllelser, speciellt då vi liknas vid kärl (Isa 29:16; 30:14; 64:8, Jer 18:6, Rom 9:21-23, 2 Tim 2:20) och vinsäckar (en liknelse typ): Matteus 9:14.
Samt att många gått staplande o.s.v i samband med Andedop eller möjligtvis vid Andeuppfyllning med.
Finneys upplevelse är ju även i överenstämmelse med Psalm 23:5 ”…Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.”

[18] – ”Då vi nu har blivit rättfärdiggjorda av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.” (Romarbrevet 5:1). John Wesley fick också uppenbarelse av denna bibliska sanning: rättfärdiggörelse av tro. Det var det som bidrog/ledde till hans omvändelse. Läs om hans omvändlse här: http://bergsjobloggen.blogspot.se/2012/07/john-wesleys-omvandelse.html

[19] – ”Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.” (Romarbrevet 8:16).

[20] – Jag hittar ingen vers som säger så eller liknande, efter att ha kollat i flera bibelöversättningar.

Varje kristen är antingen en missionär eller en bedragare

“Varje kristen är antingen en missionär eller en bedragare” – Charles Spurgeon

“Den som inte är med mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.” – Jesus i Matt 12:30, Luk 11:23.

Antingen är du FÖR Jesus eller så är du EMOT honom, det finns inget mitt emellan. Antingen så evangeliserar du, eller så är du faktiskt EMOT Jesus. Han har BEFALLT oss att evangelisera. Det finns alla möjliga sätt för dig att nå de förlorade.

Jag var själv en fegis förr, och vågade inte evangelisera. Men jag började be till Jesus att jag skulle få hans hjärta för de förlorade, och att jag skulle få hans sorg för dem. Då började jag känna stor sorg, gråta för de förlorade när jag bad, även när jag var bland dem fick jag sorg inom mig. Att ta emot lite förakt, hån (Jesus sa att vi är Saliga och ska jubla och vara glada då – Matt 5:11) och annat är ingenting gentemot det Jesus fick lida på din bekostnad eller vad man ska säga. “…Jesus […] i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron.” Hebr 12:2.

Om Jesus är dyrbar för dig, hur kan du då hålla inne de goda nyheterna för dig själv, och när du vet att det finns ett helvete och att Guds vrede är över de otroende (Johannes 3:36), och när du vet att Jesus led på korset, dog och uppstod? Talar du inte om helvetet och så, då talar du inte om sanningen för dom, då berättar du inte evangelium för dem.

“Jag kommer inte tro att du har smakat av evangeliets honung, om du kan äta det allt för dig själv” – Charles Spurgeon

“Kan en sjöman sitta sysslolös, om han hör de drunknande gråta? Kan en läkare sitta bekvämt och bara låta sina patienter dö?Kan en brandman sitta sysslolös, låta män brinna utan att göra något? …kan du sitta tillfreds när de runt omkring dig går förlorade?”           -Leonard Ravenhill (delvis – för jag ändrade citatet lite, eftersom svenskan är ordfattig.)

Om du älskar dem, så kommer du inte hålla tillbaka sanningen om helvetet och Guds vrede för dem, utan berätta hela sanningen. Kärleken “Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. (1 Kor 13:6).

“Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” Apostlagärningarna 1:8.

Att sjuka blir helade och så vidare är inte de enda tecknen på Den Helige Andes kraft, utan också att man evangeliserar och är frimodig. Att sjuka blir helade o.s.v måste inte heller betyda att man är frälst heller. Kolla vad Jesus säger:

Matteus 7:21 Inte skall var och en som säger ‘Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja. ²² Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? ²³ Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!

Dessa var falska omvändelser.