Category Archives: William Booth’s Syn av Himlen

William Booth’s Syn av Himlen (Del 3 – Sista Delen)

Flera besökare

Denna fråga hade knappast hunnit korsa mitt sinne förrän jag åter hörde sus av vingar och en annan varelse sänkte sig ned vid min sida. Denna var överraskande lik den som förut talat med mig, men ändå så olik. Han presenterade sig på ungefär samma sätt som min förra bekantskap. Han hade varit en stor syndare, men hade blivit väckt och vunnen för Kristus nyligen och slutit sig till de frälstas skara. Eftersom han fått mycket förlåtet älskade han Kristus mycket [1]. Hela hans önskan hade gått ut på att bli fri från all affärstrassel för att få ägna sin själ som ett levande offer åt att vinna själar. Precis när han började få uppleva att denna hans önskan höll på att förverkligas blev han sänd till himmelen. Här var han nu, en ande av härlighet och glädje för att utfråga mig angående de vänner och arbetskamrater han lämnat efter sig. Kände jag till hans gamla församling? Deras bönehus var uppfört i närheten av mitt affärshus. Hade jag hjälpt dem i deras strävanden, i deras svårigheter och angelägenheter? Hade jag gjort något för att rädda hans gamla kamrater som var alkoholister och förbannade sin väg till helvetet? Hade jag försökt hejda dem på deras väg till fördärvet [2]? Återigen blev jag stum. Vad kunde jag göra? Jag kände till hans församling. Men jag hade aldrig gett vännerna där ett uppmuntrande ord. Jag kände till kyffena där hans gamla kompisar bodde. Men jag hade alltid varit för högmodig eller upptagen för att uppsöka dem med det glada budskapet om Frälsarens kärlek. Jag var mållös. Han förstod mina känslor, ömkade mig sorgset och lämnade mig.

Himmelsk musik

Själv kände jag både fruktan och bedrövelse trots att jag var i himmelen. Jag undrade om det fanns någon tröst för mig och såg mig sökande omkring. Vid horisonten, oändligt långt borta, tyckte jag mig se ett underbart fenomen. Hela den delen av himlen var upplyst av ett strålande ljus, starkare än tusen flammande solar. Och ändå var det inte besvärligt bländande som med solens sken. Här var en strålglans som övergick allt tänkbart och ändå kunde jag se därpå med välbehag. Medan jag fascinerad stirrade och undrade vad det kunde vara tycktes det komma närmare. Jag märkte nu tydligt att det rörde sig i riktning mot den plats där jag befann mig, ännu vilande på den härliga flodstrand där jag först vaknade upp. Nu hörde jag tydligt toner av musik. Avståndet var många mil efter jordiska mått, men atmosfären var så klar och min synförmåga så stark, att jag med lätthet kunde iakttaga föremål på ett avstånd som på jorden skulle kräva teleskop. Tonerna kom närmare. Det var musik och annat som jag aldrig hört tidigare – en underbar sammanblandning av andra ljud – som tillsammans blev till en underbar melodi. Efteråt upptäckte jag att den var sammansatt av tonerna från musiken, som framfördes av en stor skara musikanter, och av ett oräkneligt antal rösters utrop och sånger. Alltsammans kom närmare och närmare med en hög hastighet. Men min otåliga nyfikenhet var så stor att några få minuter tycktes mig som en tidsålder. Slutligen blev jag i stånd att fatta den underbara synen av det som närmade sig. Men vem kan beskriva något sådant? Hela firmamentet var som fyllt av oräkneliga väsen, var och en av en skönhet och vänlighet som var högre än någon av dem jag redan mött. Här fanns ett representativ antal av himmelens aristokrati som åtföljde Konungen för att till himlarnas himmel välkomna de män och kvinnor som undsluppit jorden, som kämpat den goda kampen, bevarat tron och segrat i striden så som Frälsaren segrat [3].

Den himmelska skaran

Jag stod där full av häpnad och undran. Var det möjligt? Skulle jag till slut få se min Herre och bli välkomnad av honom? Denna tanke var så hänförande att jag glömde den sorg som ögonblicket tidigare fyllt mitt hjärta. Hela min varelse vidgades nu av förhoppning och fröjd. Nu var processionen alldeles inpå mig. Jag hade sett några av den jordiska världens mest praktfulla skådespel – sådana som krävt makthavares och förmögna sponsorers medverkan – men de var ingenting jämfört med detta. De var som en gnista från ett stearinljus medan detta som nu utbredde sig för mina undrande ögon var som den tropiska solens starkaste sken. Närmare och närmare kom den. Första ledet av den skimrande skaran hade redan passerat mig. Jag hade rusat upp från min vilande ställning och fallit framstupa när dessa himmelska andeväsen närmade sig. Var och en av dem såg för mina oinvigda ögon ut som en gud. Led efter led svepte förbi mig. Var och en av dem såg på mig med, som det tycktes mig, medömkan. Kanske var det mina egna känslor som kom mig att tro detta. Men för mig syntes det som om dessa nobla varelser betraktade mig som en feg och svag stackare som endast tänkt på sina egna intressen och nu kommit hit upp med samma själviska motiv. De fortsatte att komma. Tusentals hade redan passerat mig och ändå tycktes de återstående inte ha minskat i antal. Jag såg på skaran, men mina ögon kunde inte se något slut på den. Den tycktes räcka bort om horisonten. Där måste ha varit miljarder varelser. Det var i sanning en skara som ingen kan räkna. Alla prisade Gud, antingen genom hymner som uttryckte beundran och tillbedjan, eller genom att i hänförande sång förtälja om härliga segrar de bevittnat på jorden och om andra underbara gärningar de sett.

Konungen

Den förnämsta och härligaste delen av det lysande följet var nu framme vid mig. Jag förstod det på den ännu mer upphöjda karaktären hos de varelser som marscherade förbi, på musikens styrka och de kraftiga jubelropen som hördes från alla håll. Jag hade rätt, och innan jag kunde bereda min ande för synen var den inpå mig. Konungen var här! I mitten av de omgivande skarorna, som höjde sig i ring efter ring upp i det blåa himlavalvet, såg jag den himmelska uppenbarelsen av honom som en gång dog på korset för mig. Myriader av ögon var vända mot honom. Processionen stannade. Vid ett kommandoord formade den sig på ett ögonblick som en kvadrat med öppen framsida. Där i mitten stod Konungen. Alldeles framför den plats där jag låg utsträckt. Vilken syn det var. Värd en livstid av möda för att få stå. Närmast konungen var patriarkerna och apostlarna. Därnäst led efter led martyrer som dött för honom. Sedan följde en hel här av kämpar från alla delar av jorden, som stridit hans strider. Runt omkring detta, över och under den praktfulla scenen, svävade glittrande änglavarelser, som hade behållit sitt första tillstånd. Det syntes mig som om dessa aktade det för en ära att få tjäna dem till lycka och upphöjelse som hade blivit köpta från jorden, samma eländiga jord, från vilken jag kommit.

Inget välkommen

Jag var överväldigad av scenen. Sångerna, musiken, jubelropen från skarorna, allt var som bruset av tusen vattenfall. Det ekade återljöd från de solbelysta bergen. Den storslagna och ändlösa armén av lyckliga andar berusade mina sinnen med utomordentligt välbehag. Plötsligt kom jag till besinning och erinrade mig Konungens närvaro, inför vilkens tron jag låg nerböjd. När jag lyfte upp mina ögon såg jag honom betrakta mig. Vilken blick det var! Det var inte missnöje – men inte heller välbehag. Det var inte vrede – men inte heller erkännande. Jag kände att i hans ansikte, så outsägligt beundransvärt och härligt, fanns ännu inte något välkommen för mig. Jag hade märkt det i min förra besökares ansikten. Jag märkte det nu åter i min Herres ansikte. Detta gudomliga tycktes säga till mig – ord var inte nödvändiga för att jag skulle få det djupaste intryck av vad hans känslor för mig var. ”Du kommer inte att finna dig själv i harmoni med dessa som en gång delade mina lidanden och nu delar min härlighet, som inte aktade sina liv av något värde därför att de ville förhärliga mig och bringa människorna frälsning.”

Jesu blick

Han såg med beundran på skaran av apostlar, martyrer och kämpar som var församlad runt honom. O denna blick av Jesus. Jag kände att för att få ett enda sådant kärleksfullt erkännande, skulle det vara värt att dö hundra gånger på bålet, eller att bli sönderriven av vilda djur. Änglaeskorten kände det också och svarade med ett utbrott av lovsång som kom själva rymden att vibrera och marken att skaka. Sedan vände Konungen sina ögon till mig igen. Jag önskade innerligt att något berg skulle ha fallit över mig och gömt mig för hans ansikte. Men jag önskade förgäves. En osynlig och oemotståndlig makt tvingade mig att se upp och mina ögon mötte hans. Jag kände snarare än hörde honom säga till mig: ”Gå tillbaka till jorden. Jag skall ge dig ett nytt tillfälle. Visa dig själv värdig mitt namn. Visa världen att du behärskas av min Ande genom att verka mitt verk. Bli en själavinnare åt mig. När du sedan har slutat striden skall du återvända hit för att få en plats i mitt segertåg och delaktighet av min härlighet.”

Åter till jorden

Vad jag kände under Jesu blick och hans ord kan inget hjärta eller sinne tillnärmelsevis beskriva. Det var blandade känslor. Först kom den outsägbara smärtan från det fulla medvetandet om att jag hade förspillt mitt liv. Det hade varit ett liv förslösat på världens lumpna strävanden och småaktiga nöjen när det kunde ha varit fyllt av gärningar som skulle givit en evig skörd av himmelsk frukt [4] och vunnit erkännande av himmelens Konung och gjort mig värdig gemenskap med dessa förhärligade hjältar. Min själs längtan att få återvända till jorden var tillfredsställd. Kanske var det ett svar på den längtan jag känt, alltsedan medvetandet om mitt förspillda liv gått upp för mig. Jag skulle få förmånen att leva om mitt liv. Sant, det var en ansvarsfull – men Jesus skulle vara med mig. Hans Ande skulle skickliggöra mig. Av hela mitt hjärta kände jag mig redo att börja. Synen av de skinande varelserna hade försvunnit. Jag slöt mina ögon och hängav mig med kropp, själ och ande till ett fullt överlåtande åt min Frälsare; att leva inte endast för min egen frälsning utan till Kristi ära och världens frälsning. Han lovade att han skulle gå med mig tillbaka till jorden och göra mig till mer än segervinnare genom hans blod [5].

[1] – “…Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet.” (Lukas 7:47).

[2] – “Fördärvet” d.v.s Helvetet.
“…de ogudaktigas väg leder till fördärvet.” (Psalm 1:6).
“Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den.” (Matteus 7:13).

[3] – “Kämpa trons goda kamp, grip tag i det eviga livet, …” (1 Timoteus 6:12).
“Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.” (2 Timoteus 4:7).

[4] – (Galaterbrevet 6:8) Den som sår i sitt kötts åker skall av köttet skörda undergång, men den som sår i Andens åker skall av Anden skörda evigt liv. [9] Låt oss inte tröttna på att göra gott. Ty när tiden är inne får vi skörda, om vi inte ger upp.

[5] – “De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv så högt att de drog sig undan döden.” (Uppenbarelseboken 12:11).

William Booth’s Syn av Himlen (Del 2)

Detta är del 2 av hans syn. Sedan lägger jag upp det sista av synen.

Utan återvändo

Visst hade jag sett dessa syner och hört detta larm förut. Men inte ofta, för jag hade gömt mig för dem. Nu upplevde jag till min fasa att de förblindade och bedövade mig, för de verkade nu vara en miljon gånger svartare, rysligare, eländigare och ömkligare än någonsin förut. Jag ville hålla för mina ögon och öron för att utestänga allt. Så intensivt verkliga och närvarande syntes det mig vara. Min själ förvreds i smärta, sorg och bedrövelse, ty man visade mig minnets bokrulle hur jag hade sysselsatt mig alla dessa år jag hade haft tillåtelse att leva i detta elände efter det att Jesus kallat mig att strida för honom. Jag blev påmind om hur jag hade varit upptagen av världsliga ting, självsikt sökande mitt eget, och hur jag tillbringat hela min tid i otrohet och olydnad istället för att strida hans strider och rädda själar genom att föra dem till hans fötter, för att förbereda dem tillträde till denna ljuvliga plats. Det kändes fruktansvärt. O, att jag i det ögonblicket hade kunnat försvinna från detta ljuvliga, heliga land och kunnat gå tillbaka till den mörka och syndfulla värld jag nyss lämnat. Då skulle jag tillbringa en ny livstid i fattigdom och korsbärande och i sanning följa min Mästare. Men det var ju inte möjligt. Jag var i himmelen och där måste jag vara för evigt, en tanke som nu på motsägelsefullt sätt plötsligt fyllde mig med ångest! Så kom det plötsligt en ny tanke till mig. Vildare än något jag tänkt förut. Skulle det vara möjligt att få tillåtelse att återvända till jorden, till samma plats jag kommit från och leva om mitt liv igen – leva på ett sätt som var värdigt min bekännelse och Frälsare. Kunde det gå? Om jag fått ett ”ja” till svar så hade jag villigt förlorat min himmelska lycka, jag skulle glatt ha uthärdat tidsåldrar av vedermöda, vanära, fattigdom och plåga. Jag skulle ha givit en miljon, ja en hel värld om jag kunnat. Men jag kunde inte se någon möjlighet till ett sådant tillfälle. Vad skulle jag göra?

En förhärligad man

Jag hade inte funderat många sekunder, tankarna löpte ju här med anmärkningsvärd hastighet, när en av dessa strålande invånare med blixtens hastighet uppenbarade sig från den härliga rymden och ställde sig framför mina ögon. Vilka känslor jag inspirerades med av denna uppenbarelse. Det är omöjligt att beskriva gestalten, dess anletsdrag och nobla hållning. Han var på samma gång änglalik, mänsklig, jordisk och himmelsk. Jag förstod därför vid första anblicken att han var en av den blodtvagna skaran som kommit från de stora vedermödorna på jorden. Jag förstod att han var en förlossad och förhärligad man – inte endast på hans majestätiska utseende utan också genom ren insikt. Han såg på mig och jag måste återgälda hans blick. Hans ögon betvingade mig och jag erkänner att jag blev hänförd av hans skönhet. Aldrig kunde jag ha anat att ett mänskligt ansikte, fastän förhärligat, kunde bära en sådan storslagen stämpel av värdighet och behag. Långt mer fängslande än den hänförande älskligheten i dessa himmelska ansiktsdrag var dock den uttrycksfullhet som lyste igenom varje linje i ansiktet och dessa ögon som betraktade mig. Det var som om ansiktet bara varit ett solupplyst fönster genom vilket jag kunde se rakt in i djupet av hans välvilliga själ. Jag vet inte hur jag själv tedde mig för min sköna besökare. Vet inte vilken skepnad jag bar. Ännu hade jag inte sett mig själv återspeglad någonstans efter att ha avklätt mig min dödliga boning. Jag visade synbarligen stort intresse för honom, ett intresse som verkade vara av nedstämmande art, ty jag tyckte att han började se nästan sorgsen ut medan jag hänfört fixerade honom med min blick. Han talade först. Om han inte gjort det hade jag aldrig kunnat samla mod för att tilltala honom. Hans röst var mjukt musikalisk och passade väl till hans allvarliga utseende. Jag förstod honom nästan innan jag hörde hans ord. Jag kan inte säga vilket språk han talade. Jag tänker mig att det var himmelens universella språk. Innehållet i det han sa var följande: Min ankomst var känd i ett visst distrikt av de himmelska regionerna, där de återlöstas andar, som kommit från mitt grannskap på jorden vistades. Nyheten om min ankomst hade kastats ut genom den himmelska telefonen, som talade, inte endast till ett öra utan till alla på detta särskilda område. Mitt namn hade blivit viskat på varje bergssluttning, hade ekat i varje dal och hade andats fram från varje träd och blomma, hade ljudit genom den gyllene gatan, hade uttalats i varje rum och boning och förkunnats från varje torn och spira på detta offentliga tempel, i vilka dessa förhärligade heliga dag och natt tillbad Fadern. Alla som hade känt mig på jorden, alla som hade kunskap om min familj och mina tillfällen att hjälpa till att sprida Kristi rike, brann av iver att få se mig och höra om de segrar jag vunnit och de själar jag varit till välsignelse för på jorden. Alla själar särskilt angelägna att få veta, om jag varit medlet att leda någon av de kära de lämnat efter sig, till Kristus. Allt detta flödade över min själ. Jag visste inte vart jag skulle se. Åter och åter kom jag ihåg hur lätt och bekvämt jag levat. Vad kunde jag säga? Hur skulle jag kunna uppenbara mitt liv för dessa väntande andar? Hade jag något annat att visa upp än mina ansträngningar för att tillfredsställa mig själv?

Himmelens förgård

Mina besökare måste ha sett och förstått mina tankar och känt medömkan för mig. Han sa: ”Platsen där du nu befinner dig är inte själva himmelen utan endast i dess förgård. Strax skall Herren själv komma med ett stort följe av sina utvalda, för att ta dig till den himmelska staden, där du skall få bo, om han finner dig värdig: d.v.s. Om ditt uppförande på slagfältet behagat honom. Under tiden har jag fått tillfälle att tala med dig om en själ, som jag förstår bor i närheten av det ställe där du bodde. Det är min son. Kan du säga mig något om honom? Jag älskade honom för mycket, ja, för mycket när han var barn. Han fick höra som han ville. Han växte upp egensinnig, häftig och olydig. Mitt exempel hjälpte honom inte.”
Ett moln flög över hans sköna panna och försvann lika fort som det kom: ”Minnet har varit verksamt men nu är det borta” sa han liksom talande till sig själv. Sedan fortsatte han berättelsen om sin förlorade son. Han, fadern, hade blivit räddad, renad, skapad, lärt sig kämpa för själar och blivit medlet till att vinna många för den blodbestänkta fanan. En olyckshändelse hade inträffat under arbetet och plötsligt svingat honom in i himmelen. ”Och nu”, fortsatte han, ”var är min son? Låt mig få veta något om honom! Han bodde i din närhet och hade affärer med dig? Är han frälst? Vad gjorde du för honom? Finns det hopp? Hurudant är hans tillstånd nu? Han slutade tala. Mitt hjärta sjönk i mig. Vad skulle jag säga? Jag kände ynglingen. Det hade berättats för mig om faderns död och hans bortkomne son. Jag hade aldrig talat ett allvarligt ord med honom om hans själ eller om hans Frälsare. Jag hade varit upptagen av andra saker. Och nu, vad kunde jag säga till hans far som stod framför mig? Jag var stum. Molnet som jag hade märkt förut, kom åter över hans ansikte, denna gång följt av en mörk skugga. Han måste ha gissat allt. I den blicken han gav mig kände jag att missräkning för honom själv och medömkan för mig var förenad. Han spände ut sina vita vingar och svävade bort.

En förhärligad kvinna

Jag var så ivrigt upptagen med att se efter den försvinnande gestalten, att jag inte märkte att en annan fager varelse hade sänkt sig ned och intagit platsen efter min förra besökare. Jag vände mig om och såg på nykomlingen. Det var en ande av samma klass – av den återlösta skaran som en gång vistats på jorden. Här fanns samma värdiga hållning, samma underbara uttryck av inre kraft, renhet och glädje, men i detta fall förenat, tyckte jag, med en skönhet av mera delikat och tjusande form. Skön tyckte jag att min första besökare var, skönare än någon tanke eller dröm på jorden kunde ha varit, och likväl, här var en skönhet som vida översteg den förra – kanske inte om man dömer från faställda lagar, men dömt från min synpunkt; ty man måste komma ihåg, att jag ännu var en människa. Min förra besökare var en man, denna var tydligen den förhärligade formen av en kvinna. Denna fagra varelse ville tala med mig, förstod jag, om något av stor vikt. Hon sade mig sitt namn. Jag hade hört det på jorden. Hon var en änka och hade brottats med stora svårigheter. Hennes mans död hade blivit hennes liv. Efter sin omvändelse hade hon utgivit sig helt för att tjäna sin Frälsare. Hennes barn hade varit hennes första omsorg. De hade blivit frälsta och verkade för Gud. Alla utom en dotter. Nämnandet av hennes namn förde samma dunkla moln till hennes ansikte som förut fördunklat min förste besökares strålande ansiktsdrag. Men det försvann nästan lika snabbt som det kom. Den ofrälsta flickan hade varit sin moders fröjd. Hon var vacker, hembygdens stolthet men hade tyvärr blivit vilseförd. Det var den gamla vanliga visan om synd och förförelse med dess följder av sorg och skam. Jag lyssnade. Nog kände jag till dessa sorgliga förhållanden på jorden, men jag hade vänt mig bort från dem och inte lyssnat till dem. Jag tyckte inte det var min sak. Aldrig hade jag väl tänkt att jag skulle konfronteras med dem i himmelen. Men nu såg denna strålande ande på mig med sina ögon som, fyllda med kärlek och medömkan, var skönare än någonsin. Hon talade åter: ”Min dotter bodde nära dig. Du känner henne. Har du räddat henne? Jag vet inte mycket om henne. Men så mycket förstår jag att det skulle räcka med ett enda allvarligt och bestämt försök för att rädda henne.”
Hon upprepade sin fråga: ”har du räddat mitt barn?” Jag måste ha skrikit av smärta, jag vet att jag satte mina händer för ögonen. Jag kunde inte längre uthärda att möta hennes blick. Hur länge hon fortsatte att se på mig, med ett uttryck av medömkan i sina ögon, nästan större än det hon visat för sitt barn, vet jag inte, men när jag tog bort mina händer var hon borta. Silverskenet från hennes vita vingar hjälpte mina sökande ögon att finna henne där hon fanns långt bort i den blå rymden. Åter ropade jag ”O, min Gud, är detta himmelen? Skall dessa förhör fortsätta i evighet? Skall egennyttan och världsligheten från mitt förflutna liv förfölja mig för evigt? Vad skall jag göra? Kan jag inte gå tillbaka till jorden och göra något för att frigöra mig själv från detta eländiga medvetande av ovärdighet? Kan jag inte få leva om mitt liv igen?”

William Booth’s Syn av Himlen (Del 1)

Jag har läst klart William Booth’s syn av himlen. Jag fick den av min morfar, den är 6 sidor lång. Jag tror inte det går lägga upp allt på en gång, men hur som helst så lägger jag inte upp hela eftersom det blir så långt då. Utan jag lägger upp den i delar. Jag har även lagt till 4 fotnoter, där jag lägger till bibelhänvisningar till några saker i texten, vilket jag även kommer göra i de andra delarna.

Jag har läst om många syner av himlen, men jag har inte tyckt alla var så trovärdiga – gått emot Bibeln o.s.v. Men denna tycker jag är trovärdig. Jag blev väldigt berörd, nästan så jag började gråta, och uppmanad till en djupare överlåtelse till Herren Jesus Kristus. Jag känner igen mig i en del, det här med hur William Booth berättar om hur han ångrar att han inte gjort mer o.s.v. När vi läser detta borde vi komma in i djupare överlåtelse, vilket jag också ber att ni ska göra. Vi behöver spendera vår tid vist, för Guds rike – för Jesus. (Matt 25:14-30).

A.W Tozer sa detta till Leonard Ravenhill (båda kända kristna författare, väckelspredikanter/bibellärare): “Du förstår Len, jag är inte så oroad över vad jag gjort, och jag är inte så orolig över domen över mitt kristna liv. Det är de saker jag kunde ha gjort, men som jag inte gjorde, som orar mig, sakerna jag missade!”

…Ty vi skall alla stå vid Kristi domstol.” (Rom 14:10 SKJV). 


Generalens syn som förändrade världen (av General William Booth)

När kristna förlorar sitt rätta framtidsperspektiv – det levande hoppet om en ny himmel och en ny jord – förvandlas man till en inomsvärldslig rörelse.
När sanningen om Jesu tillkommelse och Uppenbarelsebokens framtidsperspektiv blir levande leder det till väckelse på jorden som ger människor det rätta evighetsperspektivet.
William Booth tädne en väckelse-eld som krävde en armé för att kanalisera ut i världen. Han blev general för en frälsningshär av brinnande vittnen som gav allt för att rycka själar ur helvetets mörker.

William Booths Syn

Häromdagen hade jag en mycket egendomlig syn. Utan förvarning blev jag svårt febersjuk. Krafterna avtog hastigt och inom några timmar var jag nära döden. Trots den bästa läkarhjälp och omvårdnad blev jag allt sämre. Mina vänner badför mig och jag rannsakade mitt liv. Jag kände ingen fruktan för döden men oroliga tankar om hur jag levt mitt liv plågade mig. Men jag var för sjuk för att göra någon bekännelse. En sak kunde jag göra, och det gjorde jag: jag kastade mig själv, med all den själsstyrka jag hade kvar, på min Frälsares barmhärtighet. Om och om igen upprepade jag en strof som jag alltid tyckt mycket om: ”Jag är en fattig syndare, ja alls ingenting, men Jesus Kristus är för mig allting.” Medan dessa ord ännu var på mina läppar, kom en kall stelhet över mig och jag fick mycket svårt att andas. Mina vänner blev bestörta. Några bad medan andra grät och mina älskade fuktade mina läppar och kysste min panna. En underlig vanmakt grep mig och jag förlorade medvetandet.
Min nästa erfarenhet var något, som inte går att beskriva. Det var en överväldigande känsla av en himmelsk tillvaro. Jag var i himmelen. Sedan den första överraskningen hade lagt sig något började jag se mig omkring för att utforska situationen.
Det var en härlighet som jorden inte kunde bjuda på, men ändå tycktes det mig som om några av de skönaste scenerier jag sett, toner jag hört och känslor jag erfarit i den värld jag nyss lämnat, mötte mig på nytt här, men nu på ett långt mer hänförande sätt. Aldrig har något mänskligt öga skådat sådan fullkomlighet, sådan skönhet. Aldrig har något jordiskt öra hört sådan musik. Aldrig har någon dödlig själ erfarit sådan lycksalighet. Över mig var den härligaste blå himmel. Omkring mig en atmosfär så balsamisk att den kom hela min själ att vibrera av välbehag. Jag vilade på en rosbeklädd strandsluttning vid en flod med det klaraste och renaste vatten som syntes dansa fram med lust till sin egen musik. Träden som växte på stranden var betäckta med det grönaste lövverk och fulla av den mest delikata frukt – mer välsmakande och ljuvlig än något jorden kunde bjuda på. Jag behövde bara lyfta upp min hand för att plocka och äta. Överallt, över och omkring mig, tycktes luften inte endast vara fylld av den ljuvaste vällukt från de vackraste blommor, utan den gjordes också angenäm genom de härligaste toner. Den var också fylld av de skönaste varelser. Runt omkring mig svävade de underbaraste väsen. Jag visste instinktivt att de var änglar, ärkeänglar, serafer, serafimer, keruber och kerubimer [1], tillsammans med de blodtvagna heliga som kommit ditt från jorden. Ibland var de nära, ibland långt borta. Hela himmelen syntes ibland fylld av vitvingade, lyckliga, tillbedjande, glada varelser och hela det himmelska landet tycktes i obegränsad utsträckning vara fylld av lycksalighet, sådan som ingen kan föreställa sig förrän man själv får erfara den.

Mitt jordiska liv

Min egen känsla kan man kanske föreställa sig. Först uppslukades jag helt av en slags extatisk berusning omedelbart följd av en medvetenhet om att jag var i säkerhet: frälst för att aldrig mer lida eller synda. Men sedan hände något besynnerligt. Andra känslor smög sig över mig. Underligt nog kände jag mig både ensam och sorgsen mitt i denna oändlighet av sällhet. Ingen hade kommit till mig. Ingen hade talat till mig. Jag var ensam i himmelen. Sedan förnam jag en känsla av ovärdighet för gemenskap med dessa rena varelser som svävade omrking mig i obeskrivligt behag. Hur kunde det vara så? Hade jag kommit dit objuden eller av misstag? Aktades jag inte värdig denna härlighet? Det var i sanning ett mysterium. Mina tankar gick till jorden. Inför mina ögon låg plötsligt hela mitt liv upprullat framför mig. Vilket register det var. Jag ögnade genom det och bemästrade det med en enda blick. Mina intellektuella krafter hade genomgått en underbar utveckling. I ett ögonblick kunde jag fatta förhållanden som det på jorden krävts en hel dag att förstå med mitt stackars förmörkade intellekt. Med mitt förnyade sinne såg jag till min belägenhet att registret över min jordiska tillvaro – den gudomliga biografin över mitt liv – inte innehöll några uppgifter om mitt liv före min omvändelse [2]. Inte heller fanns det registrerat någon av de synder jag begått efteråt. Det var som om en vänlig hand gått igenom hela bokrullen och strukit ut allt ont jag gjort i hela mitt liv [2]. Det var mycket tillfredsställande. Jag ville högljutt prisa Gud som befriat mig från plågan att se dessa mina synder i detta sköna, heliga land bland dessa heliga varelser. Blotta minnet av synd skulle ha ohelgat platsen syntes det mig. Icke desto mindre förfärades jag över innehållet i min ”rulle”. Där fanns en noggrann redogörelse över hela mitt liv [3]. In i minsta detalj beskrevs mina tankar, känslor, handlingar, syftet och motiven bakom mina handlingar, vad jag hade använt min tid till, mina pengar, gåvor, talanger och inflytande Gud gett mig att använda till hans ära och själars frälsning [4]. Varje kapitel i bokrullen förde mina tankar tillbaka till tillståndet i den värld jag lämnat. För mina ögon steg det upp en sådan klar bild av hatet mot Gud, förkastelsen av Kristus, ondskan med dess åtföljande nöd, elände och styggelser, att jag blev förskräckt. Samtidigt kunde jag höra en störtskur av förbannelser och hädelser samt ett jämmer av ångest och ve. Jag kände mig förlamad.

[1] Keruber, Serafer Bibelverser: http://www.biblegateway.com/passage/?search=isa%206:1-7,%20gen%203:24,%20eze%201&version=SFB

[2] Bibelverser angående detta: http://www.biblegateway.com/passage/?search=acts%203:19,%20eze%2018:21-22,%20isa%2043:25,%20ps%20103:12,%201%20joh%203:5&version=SFB

[3] “…En minnesbok blev skriven inför honom för dem som fruktar Herren och ärar hans namn.” (Malaki 3:16).

[4] Bibelverser angående detta: http://www.biblegateway.com/passage/?search=Matt%2025:14-30,%20Luk%2012:48;%2016:10,%201%20Joh%202:6,%20Phil%201:27,%20col%201:10&version=SFB