Category Archives: Vittnesbörd

Aron Andersson — väckelse, tungotal och syndanöd på 30-talet

Jag har läst en bok som heter “I kärlekens tjänst” av Aron Andersson (1901-1985), som handlar om denna mannens liv. Han var en svensk missionär och väckelseevangelist, både i Sverige och utomlands.

När han var 22 år var han döende i tuberkulos, och vägde 22,5 kilo. Men Jesus kom in i hans rum och helade honom.

Han fick se människor botade från alla möjliga slags sjukdomar under sin tjänst för Gud: reumatism, hjärtproblem, förlamningar i armar och ben och vid några tillfällen fick även blinda synen tillbaka.

Väckelse i Basakata, Kongo i Afrika (1934)

Efter att en fetischpräst hade blivit omvänd, och han var tillsammans med Aron Andersson och en lärare, så föll Guds Ande. Läraren började tala nya tungor och frambar ett budskap om att Guds Ande ville besöka dem. Den omvände fetischprästen började profetera ur Gamla Testamentet, fastän det inte var översatt till deras språk än. Han citerade bibliska män och talade om deras upplevelser. Några dagar innan detta skedde så hade de talat om Apostlagärningarna kapitel 2 i ett bibelstudium.

Detta ledde till en större väckelse där både kristna och hedningar fick syndanöd. Högar med avgudar och trollmedicin samlades ihop för att brännas upp, vilket skedde i flera byar.

En kamrat till Aron på samma missionsstation berättar att syndanöden blev så stor hos många att de nästan fruktade att de skulle förlora förståndet. Hundratals människor hade sina händer uppsträckta mot himlen och grät över sin stora synd. Det fanns stora, starka människor som skakade av gråt. Många föll till marken och rullade omkring eller låg som medvetslösa. Alla ropade på samma gång ”Vår synd är så fruktansvärt stor!”

Att folk låg medvetslösa på grund av syndanöd skedde även en gång när John Wesley predikade. [1]

De började göra gottgörelse för saker de stulit. En man såg en yxa mellan sig och Gud varje gång han försökt be en bön. Efter att de gjort upp med dessa stölder fick de frid med Gud.

Man hörde folk tala i nya tungor, och detta skedde på språk som även missionärerna där förstod. Bland annat talades felfri franska, även engelska talades. Det var även en som frambar ett profetiskt budskap på svenska.

Att människor ser saker de stulit på det sättet, verkar vara något vanligt vid väckelser. Har läst om sådant tidigare.

Är det sådant vi söker idag? Att människor ska få en djup syndanöd och uppriktigt omvända sig till Gud? Strävar vi främst efter att människor ska få uppleva fysiskt helande, men inte andligt (frälsning), det som är det viktigaste.

Jakobsbrevet 4:8 Närma er Gud, så skall han närma sig er. Gör era händer rena, ni syndare, och rena era hjärtan, ni tvehågsna. 9 Klaga, sörj och gråt. Låt ert skratt vändas i sorg och er glädje i bedrövelse. 10 Ödmjuka er alltså inför Herren, så skall han upphöja er.

Att människor får syndanöd är helt bibliskt.

Källor: 

[1] Vad som hände när John Wesley predikade: http://www.parisreidheadbibleteachingministries.org/tenshekels.shtml

“I kärlekens tjänst” av Aron Andersson (s. 116, 119, 124-126) angående väckelsen i Kongo.

http://www.svenskpionjarmission.se/?page_id=358 angående Aron Anderssons omvändelse och de olika sjukdomarna som folk blev botade ifrån utav Jesus.

Advertisements

En mans syn av helvetet och de förlorade, hans kallelse att predika

Jag har läst en bok som heter ”Driven av visionen” av Lester Sumrall.

Lester Sumrall (1913-1996) var en pingstpastor och evangelist. Han var missionär i över 100 länder runt om i världen och alla världens kontinenter. Bland annat Sydamerika, Kina och Ryssland. Många blev helade och frälsta och besatta människor blev befriade av Jesus Kristus genom hans tjänst.

Guds ingripande på hans dödsbädd

När han var 17 år så var han döende i tuberkulos, och innan det bevarade Gud honom flera gånger från döden.

När han låg vaken på sin dödsbädd så fick han en syn från Gud. Han såg en vacker kista hängandes i luften till höger om sin säng. Kistan hade locket öppet lite, så han tittade in i den. Den var tom, och lagom stor för honom. Han blev rädd, och kollade sedan på sin vänstra sida där en uppslagen Bibel som var lika stor som han säng svävade i luften. Utan att någon sa något så visste han att detta innebar att han var tvungen att predika. Han kollade på kistan och Bibeln, och Gud talade till honom och frågade: ”Lester, vilken av dessa väljer du ikväll?”

Han fick alltså ett val, att antingen dö, eller att bli predikant. Lester hatade predikanter, och var inte kristen vid den tiden heller. Men han var rädd för helvetet, han hade hört predikningar om helvetet, och visste därför att om han dog skulle han hamna i ett evigt helvete.

Han tog emot Guds kallelse och överlät sig till att predika. Han blev (enligt honom) frälst den gången. Efter synen var över så somnade han och då helade Gud även hans lungor och feber.

Han började predika i kyrkor, men han gjorde detta inte utav medkänsla eller kärlek, utan av tvång och sade till folk att Gud hade helat honom, och om han inte predikade skulle han dö i tuberkulos.

Efter ett tag blev han andedöpt på ett härligt sätt och började tala i tungor. Men ändå så fortsatte han predika bara för att inte dö.

Syn av helvetet och de förlorade

Men efter att ha hållit på så i ungefär 18 månader så fick han en andra syn från Gud som förändrade hans liv.

Han satt i en kyrka, och plötsligt blev han inte längre medveten om kyrkan, människorna eller sången. Han såg alla världens människor. Han såg människor i olika folkdräkter och olika hudfärger. I Anden visste han vilka länder alla dessa människor representerade fastän många av folkdräkterna var främmande för honom. De vandrade nedför en mycket lång och bred väg. Denna vägen var alltså vägen till helvetet. I Matteus 7:13 sade Jesus: ”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den.”

Detta var så verkligt för honom att han inte anade att han upplevde en syn. I synen lyfte Gud honom uppåt så han kunde blicka ner på den människorna, som var en oberäknelig massa. Gud förde honom längs vägen tills han fick se slutet. Vid slutet var det en avgrund, ett bottenlöst brinnande helvete. När den oändliga skaran människor kom till slutet av denna vägen så kunde han se hur de föll ner. När de närmade sig slutet och upptäckte vad som väntade dem, så kunde han se deras desperata men hopplösa försök att pressa sig bakåt mot trycket av människor bakom dem. De förlorade i denna världen tänker ju att man ska ”gå med strömmen”.

Gud öppnade hans öron så att han kunde höra ropen från de människorna som föll ner i helvetet.

Han var stum av förskräckelse, och Gud talade till honom och sa: ”Du bär ansvaret för dessa som går förlorade.”

Men han försvarade sig och sa: ”Nej, inte jag, Herre”, ”Jag känner inte dessa människor. Jag har aldrig varit i Japan, Kina eller Indien. Skyll inte på mig.”

Gud talade till honom igen med en mild men bestämd röst och sa:

”Om jag säger till den ogudaktige: ’Du måste dö’, och du då inte varnar honom, ja, om du inte säger något för att varna den ogudaktige för hans väg och rädda hans liv, då skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand.”

Han upptäckte senare att orden finns i Bibeln (se Hesekiel 3:18, 33:8).

Han sa ”Åh, Gud”, ”Menar du, att jag kan vara ansvarig för att afrikanerna kommer till helvetet trots att jag aldrig har varit i Afrika? Är jag ansvarig för att sydamerikanerna går förlorade fastän jag aldrig varit där?”

Han förstod utan tvivel sin skyldighet, att varje kristen är skyldig att bära evangeliet till de som aldrig hört det.

Synen var plötsligt över, och han darrade fortfarande. Han fick en tung börda över sin själ och det kändes som att hans hjärta skulle brista i två delar. Han började gråta, flämta och snyfta från sitt inre. Han låg på golvet inför Gud hela natten i ångest inför honom.

Han bönföll om förlåtelse för att han inte älskat de förlorade. Efter denna kvällen upplevde han sig vara en ny människa. Gud hade gett honom medlidande och omsorg för de förlorade, som aldrig skulle blekna så länge han predikade. Ungefär 1 år efter denna händelse, när han då var 20 år, så började han sitt missionsarbete.

Vi är tvingade till att predika evangelium som kristna. Men bör inte ske utifrån något lagiskt tvång, utifrån en känsla av fördömelse. Paulus sade:

”Därför betygar jag i dag för er att jag inte är skyldig till någons blod. Jag har inte tvekat att predika för er hela Guds vilja och plan.” (Apostlagärningarna 20:26-27).

Jämför detta med Hesekiel 3:18 ovan. Eftersom vi kan vara skyldiga till människors blod, så betyder det att vi har skyldighet att predika evangeliet.

Han sade även: ”Ty om jag predikar evangelium har jag inget att berömma mig av, eftersom jag är tvingad till det. Ve mig om jag inte predikar evangelium!” (1 Korintierbrevet 9:16).

Men även: Ty Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött.” (2 Korintierbrevet 5:14).

Det kan även översättas ”Ty kristi kärlek tvingar oss . . .” Hur som helst bör kärlek vara en drivkraft till evangeliskt arbete för Gud. Guds Ande är en kärlekens ande (2 Timoteus 1:7).

Är denna börda för de förlorade och brinnande iver att nå dem något som finns i ditt liv? Du kanske inte känner detta alls. Du kanske inte känner Jesu hjärta och kärlek för de förlorade. Känner du inte som Paulus när han säger att han inte tvekat att predika Guds hela vilja och plan? Då kan du be Jesus om detta och att han ska göra dig till ett vittne för honom. Be om Guds beröring och verk i ditt hjärta, som han gjorde med Lester Sumrall. ( Här ) kan du läsa om hur Jesus gav mig kärlek, sorg och börda för de förlorade.
Du som inte är räddad, som inte följer Jesus:

Vänd dig bort från den breda vägen som leder till helvetet. När som helst kan döden knacka på din dörr och du kommer få stå inför Gud, som är helig, för att dömas: . . .det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas,” (Hebreerbrevet 9:27). Är du beredd att möta Gud?

Vänta inte med att bli räddad utav Jesus Kristus, han dog för dina synder på korset och uppstod igen på den tredje dagen! Bibeln säger: ”Ni vet inget om morgondagen. Vad är ert liv? Ni är en rök, som syns en liten stund och sedan försvinner.” och Beröm dig inte av morgondagen, du vet inte vad den bär i sitt sköte.” (Jakob 4:14; Ordspråksboken 27:1).

Charles Finney’s omvändelse och Andedop

Charles Finneys omvändelse

Charles G. Finney (1792-1875) var en väckelseevangelist och ledare för ”det andra stora uppvaknandet”.

Jag kommer dela med mig mer om honom, och sådant han skrivit – vittnesbörd o.s.v från hans väckelsemöten, som berör. Jag har läst en biografi över hans liv, som heter ”Guds Brandfackla”. Det mesta nedan är taget därifrån, och en del från hans egna memoarer där jag inte översatt allt rakt av, då det inte går ihop med svensk grammatik. Men mycket i ”Guds Brandfackla” är taget från hans egna memoarer, men alla detaljer var inte med, så jag tog en del direkt från hans memoarer. Det är en bok som tänder väckelsens eld i en, och som nästan får en att gråta. Mycket starkt berörande. Den ger en djupare hunger efter Gud – det du äter/livnär dig på, det kommer du hungra efter. Den kallar en ner på knä, till rannsakan, till djupare överlåtelse åt Gud, speciellt inom bönelivet då det är något som kännetecknade Charles Finney mycket, och han har även skrivit böcker i det ämnet.

Denna berättelse visar b.l.a förbönens makt, Guds kärlek och Guds makt att frälsa och använda en människa.

En grupp ungdomar i en kyrka beslutade sig att de skulle be för honom. Bland dem fanns även den unga kvinna som senare skulle bli hans hustru. Dessa bönemöten pågick en tid, tills de nådde sin kulmen söndagskvällen den 7 oktober 1821. Charles var då 29 år. Efter en predikan en kväll i en lokal församling, där han hade varit på bönenmöten innan, så säger han ”Jag beslutade att jag skulle avgöra frågan om min själs frälsning genast, för att jag – om möjligt – skulle få frid med Gud.”
Dagen därpå var det ovanligt få ärenden på advokatkontoret, så Charles kunde få tid att söka Herren. ”Som om Gud ordnat det, hade jag varken måndag eller tisdag mycket arbete utan fick tillfälle att läsa Bibeln och ägna mig åt bön större delen av tiden.” Han kände att han själv måste be för att bli befriad av den oro som brann i hans inre. Han stoppade igen nyckelhålet i dörren till sitt kontor, för att ingen skulle höra bönerna han viskade. Men varken framviskade böner bakom igentäppta nyckelhål eller Guds ord till botfärdiga syndare kunde befria honom från den börda som tryckte hans själ. ”Min syndanöd växte”, säger han, ”men ändå kändes det som om mitt hjärta blev hårdare. Jag kunde inte gråta. Jag kunde inte be. Jag nådde inte fram med mina bönesuckar[1].”
”Tisdag kväll kände jag mig mycket orolig, och på natten kom en underlig känsla över mig. Det kändes som om jag skulle dö[1]. Jag visste att om jag gjorde det, skulle jag sjunka ner till helvetet; men jag lugnade mig så gott jag kunde fram till morgonen.” Han började på kontoret tidigt berättar han, och: ”Men precis innan jag kom till kontoret verkade något konfrontera mig med frågor som dessa: ja, det verkade som om förfrågan var inom mig, som om en inre röst sa till mig:
– Vad väntar du på . . . Försöker du skapa en egen rättfärdighet?
Charles berättar hur han såg verkligheten och fullheten i Kristi försoning. ”Jag såg att hans försoning var ett fullbordat verk, och i stället för att ha någon egen rättfärdighet att komma med fick jag överlåta mig själv åt Kristus. Jag upplevde frälsningen som ett erbjudande, och det enda jag från min sida hade att göra var att lämna min synd och ta emot Kristus[2].” Återigen kom rösten:
– Vill du ta emot den nu – idag?[3]
– Ja, svarade Charles, jag vill ta emot den idag – eller också dö i kampen[4].
Norr om bebyggelsen låg ett skogsområde, som han brukade promenera igenom när det var vackert väder. När han närmade sig kontoret drevs han av sin oroliga ande in i skogen. ”Jag vände och böjde min kurs mot skogen, kännande att jag måste vara ensam, och bort från alla mänskliga ögon och öron, så att jag kunde utgjuta min bön till Gud. …” Han gick djupare in i skogen, och hittade ett ställe där några stora träd hade fallit tvärs över varandra så att det bildats en liten grotta. Där kröp han in och böjde knä för att be, berättar han. Han kom att tänka på löftet han han gett Gud, när han klättrade över bergsluttningen in i skogen: Jag vill överlåta mig helt åt Gud – annars vänder jag aldrig mer tillbaka! Men hans hjärta kändes så kallt och han kunde inte be. När han försökte, blev han alldeles stum. Han berättade: ”Jag hade ingenting att säga Gud. Jag försökte be, men rätt som det var prasslade det till bland löven – och då slutade jag och tittade upp för att se efter om det var någon som kom.” Skuldkänslan drev honom till förtvivlans brant. ”När jag försökte överlämna mig åt Gud, upplevde jag att jag inte kunde det. Det var något inom mig som höll mig tillbaka. Jag började känna att det var för sent . . . att jag var övergiven av Gud och att allt hopp var ute.” Han berättar även ”Men just där visades tydligt uppenbarelsen av mitt hjärtas stolthet, som den stora svårigheten som stod i vägen[5]. En överväldigande känsla av min ondska i att skämmas för att en människa skulle se mig på knä inför Gud[6], tog sådan kraftfull besittning av mig, att jag grätt på toppen av min röst och utropade att jag inte skulle lämna denna plats om alla män på jorden och alla djävlar i helvetet omgav mig. “Vad!” sa jag, “en sådan försämrad syndare som jag är, på mina knän och bekänner mina synder till den stora och heliga Gud; och skäms för att ha någon människa, och en syndare som jag, hitta mig på knä i strävan efter att göra min frid med min kränkta Gud![7]” Synden föreföll hemsk, oändlig. Det krossade ner mig inför Herren[8]”.
Men i minnets ljus strålade Guds ord emot honom. ”Jag visste att det var Guds ord och Guds röst som talade till mig”, säger han, när han beskriver denna händelse. ”Anden gjorde dessa ord levande för mig: Ni skall söka mig, och finna mig, när ni söker mig av hela ert hjärta.[9]Jag hade intellektuellt trott Bibeln innan, men aldrig haft sanningen i mitt sinne[10]. att tron var ett frivilligt förtroende [/tillit] i stället för ett intellektuellt stadie. Jag var så medveten som jag var om min existens, att förtrösta på Guds sanningsenlighet den stunden. . . . Jag bekände för Herren att jag tog honom på orden. Nu vet du att jag söker dig av hela mitt hjärta, och att jag har kommit hit för att be till dig; och du har lovat att höra mig.” Han kämpade sig igenom tvivlens snårskog och klängde mig fast vid Guds löften, som dök upp i hans medvetande. ”Sedan bad jag” säger han, ”tills min själ var så fylld att jag, innan jag visste ordet av, hade kommit på fötter och var på väg över sluttningen tillbaka mot vägen. Frågan om jag hade blivit omvänd hade inte så mycket som snuddat vid min tanke, men jag minns att jag med stor övertygelse utbrast: Om jag över huvud taget är omvänd, vill jag predika evangelium!”
När han väl var ute på vägen igen upplevde han en djup frid: ”Så fullkomligt lugnt var mitt inre”, säger han ”att det tycktes som om hela naturen höll andan och lyssnade.”
Han hade varit i bön från tidigt på morgonen ändå till middagstid utan att veta hur många timmar som gått. Och medan han gick, lyftes all nöd och skuldkänsla av. ”Den vila jag upplevde var obeskrivlig . . . Den djupaste frid hade tagit mig i besittning.” Han gick för att äta middag och fann att hans själ så mättats av Livets bröd att han inte kände någon fysisk hunger
[11]. Charles tog fram sin cello och spelade en sångmelodi. När han började sjnga, strömmade tårarna. ”Jag kunde inte höra min egen röst i sången utan att mina känslor flödade över. Hela min varelse var fylld av en obeskrivlig ömhet och kärlek.” När skymningen föll över kontoret kände Charles maning att gå in i det inre rummet för att be. Få andliga upplevelser kan jämföras med den erfarenhet som väntade honom, när han fylld av glädje steg in i rummet. Det var Guds sätt att göra honom till banbrytare för en av den moderna tidens väckelserörelser. Låt oss med hjälp av hans egen skildring följa med in i denna helgedom. Då han hade stängt dörren till rummet, berättar han: ”var det som om jag mötte Herren Jesus ansikte mot ansikte, och jag såg honom lika tydligt som jag skulle ha sett en människa framför mig. Han talade inte till mig, men han såg på mig på ett sätt som gjorde mig väldigt förkrossad. Och han var så verklig där han stod framför mig att jag föll ned för hans fötter och utgöt mitt hjärta för honom. Jag grät som ett barn, jag badade hans fötter med mina tårar.” Detta tillstånd varade ganska länge. När Finney återvände till kontoret, hade brasan för länge sedan brunnit ned. Den mäktiga andeuppfyllelsen var emellertid inte avslutad. Finney fortsätter att beskriva vad som hände efter mötet med Kristus: ”När jag vände mig om för att sätta mig framför brasan, mottog jag ett mäktigt dop i den helige Ande. Utan att jag väntade det föll den helige Ande över mig[12], så att den[13] tycktes gå rakt igenom hela min varelse. Jag kände det som om elektriska vågor gick igenom mig gång på gång. Det var som våg på våg av flytande kärlek[14]; för jag kunde inte förklara det på något annat sätt. Det var som själva Guds andedräkt. Jag kan tydligt komma ihåg hur det verkade fläkta mig, som enorma vingar[15]. Jag kan inte med ord beskriva den underbara kärlek som utgöts i mitt hjärta[16]. Jag grät högt av glädje och kärlek . . . och jag jublade och ropade ofattbara ord ur djupet av mitt inre. Dessa vågor strömmade över mig om och om igen, tills jag minns att jag ropade: Jag dör om dessa vågor fortsätter att komma över mig. Herre, jag kan inte ta emot mera![17]” Ändå var han lugn för han säger: ”Jag hade ingen dödsfruktan.” I detta andliga tillstånd upplevde han omedelbart sanningen om rättfärdiggörelse genom tro. ”Jag förstod nu innebörden i orden: ‘Då vi nu har blivit rättfärdiggjorda av tro, har vi frid med Gud . . .’[18]. Jag insåg att jag hade kommit till tro i det ögonblicket däruppe i skogen, då känslan av fördömelse fullständigt försvann. Från den stunden kände jag att jag var fri från skuld och fördömelse[19]. Min synd var förlåten. Jag var rättfärdiggjord genom tro. Mitt hjärta var så fyllt av kärlek att det flödade över.” En körmedlem undrade om han var sjuk, ”Nej, men jag är så lycklig att jag knappast kan leva” svarade Finney. Hans väckelsearbete började genast. En tredje vän som lyssnade till Charles mäktiga vittnesbörd föll till golvet och ropade ”Be för mig!” Och snart var han omvänd.

Eftersom Finney själv hade tagit emot ett så mäktigt andedop var han angelägen om att också andra skulle få göra samma erfarenhet. Han berättade om det för vem han än mötte på sin livsväg, den väg som för honom hade blivit det som Jesaja kallar ”den hemliga vägen”[20].

[1] – ”Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning.” (Romarbrevet 8:23). ”Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord,” (Romarbrevet 8:26). ”Herre, i nöden sökte de dig, de utgöt tysta böner när din tillrättavisning drabbade dem.” (Jesaja 26:16).

Någon rad under, så har jag även lagt samma nummer [1] på fotnoten, eftersom jag inte orkade ändra ordningen igen. Där berättar Finney hur det kändes som om han skulle dö. Bibeln säger ”Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.” (Heb 10:31). Att med synd vara i Guds närvaro, eller liknande kan sannerligen upplevas som något fruktansvärt, för Gud är till sin natur en förtärande eld (5Mos4:24, Heb 12:29), och detta är han gentemot all synd. Vi kan läsa om hur Jesaja fick se sig själv i ljuset av Guds härlighet och helighet, och han sa “…Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot.” (Jesaja 6:5). Ett annat exempel är när Gud skulle stiga ner på berget Sinai i 2 Mosebok 19. Bara Mose och Aron fick stiga upp, inte de andra, då skulle de dö. De skulle inte klara vara där, Gud är så helig.

[2] – Sann omvändelse innebär även att man lämnar sin synd (Ords. 28:13, Jes 55:7). Det är sann överlåtelse. Man kan inte tjäna två Herrar – du kan inte vilja ha både synden och Herren Jesus Kristus (Luk 16:13, Rom 6:16). Jesus kom också för att frälsa oss/friköpa oss från syndens och dödens makt (Matt 1:21, Heb 2:14-15, Rom 6:6,22, Joh 5:24). Sann omvändelse börjar med att man inser syndaproblemet (att man har syndat mot Gud, och gått sina egna vägar o.s.v. [Jes 53:6]), och man ångrar sig, gör sinnesändring och vänder sig bort från den, för att vända sig till Gud genom Jesus Kristus, i tro på Jesus och evangelium (Mark 1:15, Apg 14:15; 17:30; 20:21; 26:20, 1 Thess 1:9).

[3] – ”…Se, nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag.” (2 Korintier 6:2). Den rätta tiden för omvändelse och tro på Jesus och evangelium är idag! Vänta inte, imorgon kan vara för sent!: ”Beröm dig inte av morgondagen, du vet inte vad den bär i sitt sköte.” (Ords. 27:1). Psalm 7:13 Om någon inte vill omvända sig slipar han sitt svärd, sin båge spänner han och gör den redo. 14 Han gör i ordning sina dödande vapen, sina pilar gör han brinnande.
”Han” – alltså Gud.

[4] – ”I samband med Finneys väckelser förekom många märkliga omvändelser, även liknande upplevelser som under hans egen omvändelse. Det hände ofta att hans åhörare greps av sådan syndanöd att de grät och våndades som om de höll på att dö. Och egentligen befann de sig, som Finney sade, i dödskamp. De skulle ju dö från denna världen[4:1] för att kunna uppstå till nytt liv med Kristus[4:2].” (ur Guds Brandfackla) [4:1] Verser ang. detta: Mark 8:35-37, Kol 3:1-3, Joh 12:24, 1 Pet 2:24. [4:2] Verser ang. detta: Joh 6:63, Rom 5:18, Ef 2:6; 4:22-24.

[5] – Stolthet är ett stort hinder, Jesus sa ju: ”…Amen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket.” (Matteus 18:3). Barn är ödmjuka och har fötroende för sina föräldrar och ifrågasätter inte o.s.v.

[6] – ”Den som skämsför mig och mina ord, honom skall Människosonen skämmas för, när han kommer i sin och sin Faders och de heliga änglarnas härlighet.” (Lukas 9:26).

[7] – Guds helighet är kränkt genom ens synder, och hans vrede är därför över de otroende, olydiga. Men på korset utstod Jesus Guds vrede för oss, eftersom han levde ett helt syndfritt liv och kunde därför dö för oss och uppfylla lagens krav. Gud är av renare ögon för att se på det onda, och han kan inte kolla på ogudaktighet (Hab 1:13), och han låter ingen gå ostraffad (Nah 1:3) utan är en rättvis domare och en helig Gud, och till sin natur är han en förtärande eld (5Mos4:24, Heb 12:29), och detta är han gentemot all synd.

[8] – När vi ser vår syndfullhet och våra synder i ljuset av Guds lag och helighet, så blir vi förkrossade och inser vårt behov av Jesus Kristus som vårt enda hopp för frälsning och evigt liv.

Detta gäller inte bara för en som inte är kristen, utan också när en kristen syndar, men då inser vi i stället vårt behov av förlåtelse och nåd och/eller frihet från Jesus Kristus.
Sann omvändelse innebär b.l.a även att man ser syndens syndfullhet.

[9] – Denna vers är Jeremia 29:13. Jag översatte från en engelsk version, i stället för den som användes, för det var gammel svenska, samt att den engelska översättningen var bättre.

[10] – Något liknande upplevde väckelsepredikanten John Wesley innan han blev omvänd eller när det nu var. Han mötte någon som talade om att ha vittnesbördet/ordet i hjärtat och inte bara i huvudet, eller liknande. Han ville också ha detta då.
Man kan kunna Bibeln in och ut, men det kan ändå inte finnas i hjärtat. T.e.x som i fallet med Fariseerna/de laglärda (Luk 11:52 t.e.x). Det är genom Guds Ande som ordet blir levande för oss.

[11] – Det är något som Jesus också upplevde verkar det som: ”…Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk.” (Johannes 4:34).
”…Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.” (Matt 4:4).
Jesus som livets bröd: (Joh 6:35, 48, 51)

[12] – Jesus döper i (/med – annan övers.) den helige Ande och med eld. (Luk 3:16, Apg 1:5).
Se även Luk 24:49 och Apg 1:8.

[13] – den helige Ande är inte en ”den”, utan HAN är en person, den tredje personen i gudomen (treenigheten). Men antagligen skrev Finney det precis efter sin omvändelse, så han visste nog inte det.

[14] – Många som fått möten med Gud i samband med sin omvändelse har upplevt hur kärlek är flytande, som vätska eller liknande. Rom 5:5 talar om Guds kärlek, som utgjuten. Alltså verkar kärleken vara en andlig substans. Kärleken beskrivs också som ”stark som döden”, ”dess glöd är som en eldsglöd, en Herrens låga.” i Höga Visan 8:6. Även att man känner något som elektricitet verkar vara vanligt i samband med Andedop och så.

[15] – Att den helige Ande förknippas med vind är bibliskt: (Apg 2:2).

[16] – Romarbrevet 5:5.

[17] – Att man upplever hur man inte kan ta emot verkar vara ganska vanligt i samband med Andedop och Andeuppfyllelser, speciellt då vi liknas vid kärl (Isa 29:16; 30:14; 64:8, Jer 18:6, Rom 9:21-23, 2 Tim 2:20) och vinsäckar (en liknelse typ): Matteus 9:14.
Samt att många gått staplande o.s.v i samband med Andedop eller möjligtvis vid Andeuppfyllning med.
Finneys upplevelse är ju även i överenstämmelse med Psalm 23:5 ”…Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.”

[18] – ”Då vi nu har blivit rättfärdiggjorda av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.” (Romarbrevet 5:1). John Wesley fick också uppenbarelse av denna bibliska sanning: rättfärdiggörelse av tro. Det var det som bidrog/ledde till hans omvändelse. Läs om hans omvändlse här: http://bergsjobloggen.blogspot.se/2012/07/john-wesleys-omvandelse.html

[19] – ”Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.” (Romarbrevet 8:16).

[20] – Jag hittar ingen vers som säger så eller liknande, efter att ha kollat i flera bibelöversättningar.