William Booth’s Syn av Himlen (Del 3 – Sista Delen)

Flera besökare

Denna fråga hade knappast hunnit korsa mitt sinne förrän jag åter hörde sus av vingar och en annan varelse sänkte sig ned vid min sida. Denna var överraskande lik den som förut talat med mig, men ändå så olik. Han presenterade sig på ungefär samma sätt som min förra bekantskap. Han hade varit en stor syndare, men hade blivit väckt och vunnen för Kristus nyligen och slutit sig till de frälstas skara. Eftersom han fått mycket förlåtet älskade han Kristus mycket [1]. Hela hans önskan hade gått ut på att bli fri från all affärstrassel för att få ägna sin själ som ett levande offer åt att vinna själar. Precis när han började få uppleva att denna hans önskan höll på att förverkligas blev han sänd till himmelen. Här var han nu, en ande av härlighet och glädje för att utfråga mig angående de vänner och arbetskamrater han lämnat efter sig. Kände jag till hans gamla församling? Deras bönehus var uppfört i närheten av mitt affärshus. Hade jag hjälpt dem i deras strävanden, i deras svårigheter och angelägenheter? Hade jag gjort något för att rädda hans gamla kamrater som var alkoholister och förbannade sin väg till helvetet? Hade jag försökt hejda dem på deras väg till fördärvet [2]? Återigen blev jag stum. Vad kunde jag göra? Jag kände till hans församling. Men jag hade aldrig gett vännerna där ett uppmuntrande ord. Jag kände till kyffena där hans gamla kompisar bodde. Men jag hade alltid varit för högmodig eller upptagen för att uppsöka dem med det glada budskapet om Frälsarens kärlek. Jag var mållös. Han förstod mina känslor, ömkade mig sorgset och lämnade mig.

Himmelsk musik

Själv kände jag både fruktan och bedrövelse trots att jag var i himmelen. Jag undrade om det fanns någon tröst för mig och såg mig sökande omkring. Vid horisonten, oändligt långt borta, tyckte jag mig se ett underbart fenomen. Hela den delen av himlen var upplyst av ett strålande ljus, starkare än tusen flammande solar. Och ändå var det inte besvärligt bländande som med solens sken. Här var en strålglans som övergick allt tänkbart och ändå kunde jag se därpå med välbehag. Medan jag fascinerad stirrade och undrade vad det kunde vara tycktes det komma närmare. Jag märkte nu tydligt att det rörde sig i riktning mot den plats där jag befann mig, ännu vilande på den härliga flodstrand där jag först vaknade upp. Nu hörde jag tydligt toner av musik. Avståndet var många mil efter jordiska mått, men atmosfären var så klar och min synförmåga så stark, att jag med lätthet kunde iakttaga föremål på ett avstånd som på jorden skulle kräva teleskop. Tonerna kom närmare. Det var musik och annat som jag aldrig hört tidigare – en underbar sammanblandning av andra ljud – som tillsammans blev till en underbar melodi. Efteråt upptäckte jag att den var sammansatt av tonerna från musiken, som framfördes av en stor skara musikanter, och av ett oräkneligt antal rösters utrop och sånger. Alltsammans kom närmare och närmare med en hög hastighet. Men min otåliga nyfikenhet var så stor att några få minuter tycktes mig som en tidsålder. Slutligen blev jag i stånd att fatta den underbara synen av det som närmade sig. Men vem kan beskriva något sådant? Hela firmamentet var som fyllt av oräkneliga väsen, var och en av en skönhet och vänlighet som var högre än någon av dem jag redan mött. Här fanns ett representativ antal av himmelens aristokrati som åtföljde Konungen för att till himlarnas himmel välkomna de män och kvinnor som undsluppit jorden, som kämpat den goda kampen, bevarat tron och segrat i striden så som Frälsaren segrat [3].

Den himmelska skaran

Jag stod där full av häpnad och undran. Var det möjligt? Skulle jag till slut få se min Herre och bli välkomnad av honom? Denna tanke var så hänförande att jag glömde den sorg som ögonblicket tidigare fyllt mitt hjärta. Hela min varelse vidgades nu av förhoppning och fröjd. Nu var processionen alldeles inpå mig. Jag hade sett några av den jordiska världens mest praktfulla skådespel – sådana som krävt makthavares och förmögna sponsorers medverkan – men de var ingenting jämfört med detta. De var som en gnista från ett stearinljus medan detta som nu utbredde sig för mina undrande ögon var som den tropiska solens starkaste sken. Närmare och närmare kom den. Första ledet av den skimrande skaran hade redan passerat mig. Jag hade rusat upp från min vilande ställning och fallit framstupa när dessa himmelska andeväsen närmade sig. Var och en av dem såg för mina oinvigda ögon ut som en gud. Led efter led svepte förbi mig. Var och en av dem såg på mig med, som det tycktes mig, medömkan. Kanske var det mina egna känslor som kom mig att tro detta. Men för mig syntes det som om dessa nobla varelser betraktade mig som en feg och svag stackare som endast tänkt på sina egna intressen och nu kommit hit upp med samma själviska motiv. De fortsatte att komma. Tusentals hade redan passerat mig och ändå tycktes de återstående inte ha minskat i antal. Jag såg på skaran, men mina ögon kunde inte se något slut på den. Den tycktes räcka bort om horisonten. Där måste ha varit miljarder varelser. Det var i sanning en skara som ingen kan räkna. Alla prisade Gud, antingen genom hymner som uttryckte beundran och tillbedjan, eller genom att i hänförande sång förtälja om härliga segrar de bevittnat på jorden och om andra underbara gärningar de sett.

Konungen

Den förnämsta och härligaste delen av det lysande följet var nu framme vid mig. Jag förstod det på den ännu mer upphöjda karaktären hos de varelser som marscherade förbi, på musikens styrka och de kraftiga jubelropen som hördes från alla håll. Jag hade rätt, och innan jag kunde bereda min ande för synen var den inpå mig. Konungen var här! I mitten av de omgivande skarorna, som höjde sig i ring efter ring upp i det blåa himlavalvet, såg jag den himmelska uppenbarelsen av honom som en gång dog på korset för mig. Myriader av ögon var vända mot honom. Processionen stannade. Vid ett kommandoord formade den sig på ett ögonblick som en kvadrat med öppen framsida. Där i mitten stod Konungen. Alldeles framför den plats där jag låg utsträckt. Vilken syn det var. Värd en livstid av möda för att få stå. Närmast konungen var patriarkerna och apostlarna. Därnäst led efter led martyrer som dött för honom. Sedan följde en hel här av kämpar från alla delar av jorden, som stridit hans strider. Runt omkring detta, över och under den praktfulla scenen, svävade glittrande änglavarelser, som hade behållit sitt första tillstånd. Det syntes mig som om dessa aktade det för en ära att få tjäna dem till lycka och upphöjelse som hade blivit köpta från jorden, samma eländiga jord, från vilken jag kommit.

Inget välkommen

Jag var överväldigad av scenen. Sångerna, musiken, jubelropen från skarorna, allt var som bruset av tusen vattenfall. Det ekade återljöd från de solbelysta bergen. Den storslagna och ändlösa armén av lyckliga andar berusade mina sinnen med utomordentligt välbehag. Plötsligt kom jag till besinning och erinrade mig Konungens närvaro, inför vilkens tron jag låg nerböjd. När jag lyfte upp mina ögon såg jag honom betrakta mig. Vilken blick det var! Det var inte missnöje – men inte heller välbehag. Det var inte vrede – men inte heller erkännande. Jag kände att i hans ansikte, så outsägligt beundransvärt och härligt, fanns ännu inte något välkommen för mig. Jag hade märkt det i min förra besökares ansikten. Jag märkte det nu åter i min Herres ansikte. Detta gudomliga tycktes säga till mig – ord var inte nödvändiga för att jag skulle få det djupaste intryck av vad hans känslor för mig var. ”Du kommer inte att finna dig själv i harmoni med dessa som en gång delade mina lidanden och nu delar min härlighet, som inte aktade sina liv av något värde därför att de ville förhärliga mig och bringa människorna frälsning.”

Jesu blick

Han såg med beundran på skaran av apostlar, martyrer och kämpar som var församlad runt honom. O denna blick av Jesus. Jag kände att för att få ett enda sådant kärleksfullt erkännande, skulle det vara värt att dö hundra gånger på bålet, eller att bli sönderriven av vilda djur. Änglaeskorten kände det också och svarade med ett utbrott av lovsång som kom själva rymden att vibrera och marken att skaka. Sedan vände Konungen sina ögon till mig igen. Jag önskade innerligt att något berg skulle ha fallit över mig och gömt mig för hans ansikte. Men jag önskade förgäves. En osynlig och oemotståndlig makt tvingade mig att se upp och mina ögon mötte hans. Jag kände snarare än hörde honom säga till mig: ”Gå tillbaka till jorden. Jag skall ge dig ett nytt tillfälle. Visa dig själv värdig mitt namn. Visa världen att du behärskas av min Ande genom att verka mitt verk. Bli en själavinnare åt mig. När du sedan har slutat striden skall du återvända hit för att få en plats i mitt segertåg och delaktighet av min härlighet.”

Åter till jorden

Vad jag kände under Jesu blick och hans ord kan inget hjärta eller sinne tillnärmelsevis beskriva. Det var blandade känslor. Först kom den outsägbara smärtan från det fulla medvetandet om att jag hade förspillt mitt liv. Det hade varit ett liv förslösat på världens lumpna strävanden och småaktiga nöjen när det kunde ha varit fyllt av gärningar som skulle givit en evig skörd av himmelsk frukt [4] och vunnit erkännande av himmelens Konung och gjort mig värdig gemenskap med dessa förhärligade hjältar. Min själs längtan att få återvända till jorden var tillfredsställd. Kanske var det ett svar på den längtan jag känt, alltsedan medvetandet om mitt förspillda liv gått upp för mig. Jag skulle få förmånen att leva om mitt liv. Sant, det var en ansvarsfull – men Jesus skulle vara med mig. Hans Ande skulle skickliggöra mig. Av hela mitt hjärta kände jag mig redo att börja. Synen av de skinande varelserna hade försvunnit. Jag slöt mina ögon och hängav mig med kropp, själ och ande till ett fullt överlåtande åt min Frälsare; att leva inte endast för min egen frälsning utan till Kristi ära och världens frälsning. Han lovade att han skulle gå med mig tillbaka till jorden och göra mig till mer än segervinnare genom hans blod [5].

[1] – “…Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet.” (Lukas 7:47).

[2] – “Fördärvet” d.v.s Helvetet.
“…de ogudaktigas väg leder till fördärvet.” (Psalm 1:6).
“Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den.” (Matteus 7:13).

[3] – “Kämpa trons goda kamp, grip tag i det eviga livet, …” (1 Timoteus 6:12).
“Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.” (2 Timoteus 4:7).

[4] – (Galaterbrevet 6:8) Den som sår i sitt kötts åker skall av köttet skörda undergång, men den som sår i Andens åker skall av Anden skörda evigt liv. [9] Låt oss inte tröttna på att göra gott. Ty när tiden är inne får vi skörda, om vi inte ger upp.

[5] – “De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv så högt att de drog sig undan döden.” (Uppenbarelseboken 12:11).

Advertisements

Posted on February 23, 2013, in William Booth's Syn av Himlen and tagged , , , . Bookmark the permalink. Leave a comment.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: