William Booth’s Syn av Himlen (Del 2)

Detta är del 2 av hans syn. Sedan lägger jag upp det sista av synen.

Utan återvändo

Visst hade jag sett dessa syner och hört detta larm förut. Men inte ofta, för jag hade gömt mig för dem. Nu upplevde jag till min fasa att de förblindade och bedövade mig, för de verkade nu vara en miljon gånger svartare, rysligare, eländigare och ömkligare än någonsin förut. Jag ville hålla för mina ögon och öron för att utestänga allt. Så intensivt verkliga och närvarande syntes det mig vara. Min själ förvreds i smärta, sorg och bedrövelse, ty man visade mig minnets bokrulle hur jag hade sysselsatt mig alla dessa år jag hade haft tillåtelse att leva i detta elände efter det att Jesus kallat mig att strida för honom. Jag blev påmind om hur jag hade varit upptagen av världsliga ting, självsikt sökande mitt eget, och hur jag tillbringat hela min tid i otrohet och olydnad istället för att strida hans strider och rädda själar genom att föra dem till hans fötter, för att förbereda dem tillträde till denna ljuvliga plats. Det kändes fruktansvärt. O, att jag i det ögonblicket hade kunnat försvinna från detta ljuvliga, heliga land och kunnat gå tillbaka till den mörka och syndfulla värld jag nyss lämnat. Då skulle jag tillbringa en ny livstid i fattigdom och korsbärande och i sanning följa min Mästare. Men det var ju inte möjligt. Jag var i himmelen och där måste jag vara för evigt, en tanke som nu på motsägelsefullt sätt plötsligt fyllde mig med ångest! Så kom det plötsligt en ny tanke till mig. Vildare än något jag tänkt förut. Skulle det vara möjligt att få tillåtelse att återvända till jorden, till samma plats jag kommit från och leva om mitt liv igen – leva på ett sätt som var värdigt min bekännelse och Frälsare. Kunde det gå? Om jag fått ett ”ja” till svar så hade jag villigt förlorat min himmelska lycka, jag skulle glatt ha uthärdat tidsåldrar av vedermöda, vanära, fattigdom och plåga. Jag skulle ha givit en miljon, ja en hel värld om jag kunnat. Men jag kunde inte se någon möjlighet till ett sådant tillfälle. Vad skulle jag göra?

En förhärligad man

Jag hade inte funderat många sekunder, tankarna löpte ju här med anmärkningsvärd hastighet, när en av dessa strålande invånare med blixtens hastighet uppenbarade sig från den härliga rymden och ställde sig framför mina ögon. Vilka känslor jag inspirerades med av denna uppenbarelse. Det är omöjligt att beskriva gestalten, dess anletsdrag och nobla hållning. Han var på samma gång änglalik, mänsklig, jordisk och himmelsk. Jag förstod därför vid första anblicken att han var en av den blodtvagna skaran som kommit från de stora vedermödorna på jorden. Jag förstod att han var en förlossad och förhärligad man – inte endast på hans majestätiska utseende utan också genom ren insikt. Han såg på mig och jag måste återgälda hans blick. Hans ögon betvingade mig och jag erkänner att jag blev hänförd av hans skönhet. Aldrig kunde jag ha anat att ett mänskligt ansikte, fastän förhärligat, kunde bära en sådan storslagen stämpel av värdighet och behag. Långt mer fängslande än den hänförande älskligheten i dessa himmelska ansiktsdrag var dock den uttrycksfullhet som lyste igenom varje linje i ansiktet och dessa ögon som betraktade mig. Det var som om ansiktet bara varit ett solupplyst fönster genom vilket jag kunde se rakt in i djupet av hans välvilliga själ. Jag vet inte hur jag själv tedde mig för min sköna besökare. Vet inte vilken skepnad jag bar. Ännu hade jag inte sett mig själv återspeglad någonstans efter att ha avklätt mig min dödliga boning. Jag visade synbarligen stort intresse för honom, ett intresse som verkade vara av nedstämmande art, ty jag tyckte att han började se nästan sorgsen ut medan jag hänfört fixerade honom med min blick. Han talade först. Om han inte gjort det hade jag aldrig kunnat samla mod för att tilltala honom. Hans röst var mjukt musikalisk och passade väl till hans allvarliga utseende. Jag förstod honom nästan innan jag hörde hans ord. Jag kan inte säga vilket språk han talade. Jag tänker mig att det var himmelens universella språk. Innehållet i det han sa var följande: Min ankomst var känd i ett visst distrikt av de himmelska regionerna, där de återlöstas andar, som kommit från mitt grannskap på jorden vistades. Nyheten om min ankomst hade kastats ut genom den himmelska telefonen, som talade, inte endast till ett öra utan till alla på detta särskilda område. Mitt namn hade blivit viskat på varje bergssluttning, hade ekat i varje dal och hade andats fram från varje träd och blomma, hade ljudit genom den gyllene gatan, hade uttalats i varje rum och boning och förkunnats från varje torn och spira på detta offentliga tempel, i vilka dessa förhärligade heliga dag och natt tillbad Fadern. Alla som hade känt mig på jorden, alla som hade kunskap om min familj och mina tillfällen att hjälpa till att sprida Kristi rike, brann av iver att få se mig och höra om de segrar jag vunnit och de själar jag varit till välsignelse för på jorden. Alla själar särskilt angelägna att få veta, om jag varit medlet att leda någon av de kära de lämnat efter sig, till Kristus. Allt detta flödade över min själ. Jag visste inte vart jag skulle se. Åter och åter kom jag ihåg hur lätt och bekvämt jag levat. Vad kunde jag säga? Hur skulle jag kunna uppenbara mitt liv för dessa väntande andar? Hade jag något annat att visa upp än mina ansträngningar för att tillfredsställa mig själv?

Himmelens förgård

Mina besökare måste ha sett och förstått mina tankar och känt medömkan för mig. Han sa: ”Platsen där du nu befinner dig är inte själva himmelen utan endast i dess förgård. Strax skall Herren själv komma med ett stort följe av sina utvalda, för att ta dig till den himmelska staden, där du skall få bo, om han finner dig värdig: d.v.s. Om ditt uppförande på slagfältet behagat honom. Under tiden har jag fått tillfälle att tala med dig om en själ, som jag förstår bor i närheten av det ställe där du bodde. Det är min son. Kan du säga mig något om honom? Jag älskade honom för mycket, ja, för mycket när han var barn. Han fick höra som han ville. Han växte upp egensinnig, häftig och olydig. Mitt exempel hjälpte honom inte.”
Ett moln flög över hans sköna panna och försvann lika fort som det kom: ”Minnet har varit verksamt men nu är det borta” sa han liksom talande till sig själv. Sedan fortsatte han berättelsen om sin förlorade son. Han, fadern, hade blivit räddad, renad, skapad, lärt sig kämpa för själar och blivit medlet till att vinna många för den blodbestänkta fanan. En olyckshändelse hade inträffat under arbetet och plötsligt svingat honom in i himmelen. ”Och nu”, fortsatte han, ”var är min son? Låt mig få veta något om honom! Han bodde i din närhet och hade affärer med dig? Är han frälst? Vad gjorde du för honom? Finns det hopp? Hurudant är hans tillstånd nu? Han slutade tala. Mitt hjärta sjönk i mig. Vad skulle jag säga? Jag kände ynglingen. Det hade berättats för mig om faderns död och hans bortkomne son. Jag hade aldrig talat ett allvarligt ord med honom om hans själ eller om hans Frälsare. Jag hade varit upptagen av andra saker. Och nu, vad kunde jag säga till hans far som stod framför mig? Jag var stum. Molnet som jag hade märkt förut, kom åter över hans ansikte, denna gång följt av en mörk skugga. Han måste ha gissat allt. I den blicken han gav mig kände jag att missräkning för honom själv och medömkan för mig var förenad. Han spände ut sina vita vingar och svävade bort.

En förhärligad kvinna

Jag var så ivrigt upptagen med att se efter den försvinnande gestalten, att jag inte märkte att en annan fager varelse hade sänkt sig ned och intagit platsen efter min förra besökare. Jag vände mig om och såg på nykomlingen. Det var en ande av samma klass – av den återlösta skaran som en gång vistats på jorden. Här fanns samma värdiga hållning, samma underbara uttryck av inre kraft, renhet och glädje, men i detta fall förenat, tyckte jag, med en skönhet av mera delikat och tjusande form. Skön tyckte jag att min första besökare var, skönare än någon tanke eller dröm på jorden kunde ha varit, och likväl, här var en skönhet som vida översteg den förra – kanske inte om man dömer från faställda lagar, men dömt från min synpunkt; ty man måste komma ihåg, att jag ännu var en människa. Min förra besökare var en man, denna var tydligen den förhärligade formen av en kvinna. Denna fagra varelse ville tala med mig, förstod jag, om något av stor vikt. Hon sade mig sitt namn. Jag hade hört det på jorden. Hon var en änka och hade brottats med stora svårigheter. Hennes mans död hade blivit hennes liv. Efter sin omvändelse hade hon utgivit sig helt för att tjäna sin Frälsare. Hennes barn hade varit hennes första omsorg. De hade blivit frälsta och verkade för Gud. Alla utom en dotter. Nämnandet av hennes namn förde samma dunkla moln till hennes ansikte som förut fördunklat min förste besökares strålande ansiktsdrag. Men det försvann nästan lika snabbt som det kom. Den ofrälsta flickan hade varit sin moders fröjd. Hon var vacker, hembygdens stolthet men hade tyvärr blivit vilseförd. Det var den gamla vanliga visan om synd och förförelse med dess följder av sorg och skam. Jag lyssnade. Nog kände jag till dessa sorgliga förhållanden på jorden, men jag hade vänt mig bort från dem och inte lyssnat till dem. Jag tyckte inte det var min sak. Aldrig hade jag väl tänkt att jag skulle konfronteras med dem i himmelen. Men nu såg denna strålande ande på mig med sina ögon som, fyllda med kärlek och medömkan, var skönare än någonsin. Hon talade åter: ”Min dotter bodde nära dig. Du känner henne. Har du räddat henne? Jag vet inte mycket om henne. Men så mycket förstår jag att det skulle räcka med ett enda allvarligt och bestämt försök för att rädda henne.”
Hon upprepade sin fråga: ”har du räddat mitt barn?” Jag måste ha skrikit av smärta, jag vet att jag satte mina händer för ögonen. Jag kunde inte längre uthärda att möta hennes blick. Hur länge hon fortsatte att se på mig, med ett uttryck av medömkan i sina ögon, nästan större än det hon visat för sitt barn, vet jag inte, men när jag tog bort mina händer var hon borta. Silverskenet från hennes vita vingar hjälpte mina sökande ögon att finna henne där hon fanns långt bort i den blå rymden. Åter ropade jag ”O, min Gud, är detta himmelen? Skall dessa förhör fortsätta i evighet? Skall egennyttan och världsligheten från mitt förflutna liv förfölja mig för evigt? Vad skall jag göra? Kan jag inte gå tillbaka till jorden och göra något för att frigöra mig själv från detta eländiga medvetande av ovärdighet? Kan jag inte få leva om mitt liv igen?”

Advertisements

Posted on February 22, 2013, in William Booth's Syn av Himlen and tagged , , . Bookmark the permalink. Leave a comment.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: